Ett av mina första minnen jag har av Thomas Quick kommer från när jag var fyra år. Vi satt i bilen utanför Falun när Thomas Quick, eller morbror Sture som jag kallade honom på den tiden, ropade glatt till min pappa att stanna. Sture hoppade ur bilen och vände sig till mig: ”Stefan, vi måste kolla om det kommer något tåg innan vi kör över järnvägen”, sade han. Sedan sprang han fram till rälsen och lade händerna på spåret. ”Det var så här de gjorde i vilda västern”, ropade han.
Jag satt med skräckfylld förtjusning och tittade på. ”Jag känner inga vibrationer!”, ropade han.
Sedan lade han huvudet mot spåret. Han kupade handen runt örat som om han lyssnade noga. ”Nej, jag hör inget heller. Det kommer inget tåg!”.
Jag skrattade så jag höll på att börja gråta. Det är så jag minns honom. Som ett riktigt teaterspöke. Full av påhittiga berättelser och roliga upptåg.
Jag älskade min morbror.
Sture var ofta barnvakt åt mig och mina två syskon. Under min tidiga uppväxt var han den morbror som jag tyckte allra bäst om. När jag kom på besök i hans kiosk som han hade under mitten av 1980-talet i Hälsinggården utanför Falun, var det första jag gjorde att krypa runt på golvet och leta efter pengar. Det fanns på något mystiskt vis alltid någon som hade tappat en femma eller några enkronor på golvet där inne.
Det jag inte förstod då var så klart att det var Sture som lade pengarna där för att jag skulle hitta dem. Jag kunde sedan köpa vad jag ville för pengarna. En endaste enkrona kunde räcka till en Daim eller till och med en Storstrut. Eller både och – om inte mamma var i närheten.

Men så en dag inträffade det något som fick min syn på Sture att förändras.
Jag var tio år, 1990, när jag hörde mina föräldrar prata med tysta röster på nedervåningen. Jag förstod att det var något som hade hänt. Det tog någon dag innan jag och mina syskon fick veta vad det var. Sture hade rånat banken i Grycksbo utanför Falun. Sture erkände sig skyldig till bankrånet, dömdes till rättspsykiatrisk vård och hamnade på Säters sjukhus.
Jag och min syster följde med pappa för att hälsa på Sture på sjukhuset en tid efter att han hade blivit dömd. Sture var sig lik när vi träffade honom. Vi satt i ett fikarum och pratade om allt möjligt. Vi gick ut och tog en liten promenad. Det enda som gjorde mig påmind om att vi var på en psykiatrisk klinik var att Lars-Inge Svartenbrandt stod en liten bit längre bort och rökte en cigarett.
Mindre än ett år senare var Sture friskförklarad och på väg att skrivas ut från sjukhuset. Min familj följde med honom till en by utanför Säter för att titta på en lägenhet som han hade fått. Men Sture var tydligen inte redo för att bli utskriven.

 Jag minns det som i går när mamma en dag med rödsprängda ögon samlade familjen i köket. Hon hade fått ett samtal från Säters sjukhus. ”Jag har något hemskt att berätta. Sture har dödat en liten pojke”, sade hon och brast i gråt.
Jag var tretton år. Det var naturligtvis obegripligt. Det kändes som att luften hade gått ur mig. Jag kände mig väldigt förvirrad och förstod inte alls varför han skulle ha dödat en liten pojke som bara hade varit ett par år yngre än jag. Min mamma hade ingen bra förklaring att ge mig heller, även om hon försökte.
Dagarna efteråt kantades av löpsedlar och rubriker om ”Sätermannen” som erkänt mordet på Johan Asplund i Sundsvall 1980. Journalister från de stora kvällstidningarna ringde stup i ett. Mellan gråten lyckades mamma artigt tacka nej till intervjuer. Men journalisterna verkade ändå aldrig ge upp.

 Den första tiden pratade vi en hel del hemma om det som hänt. Vi började sakta acceptera att Sture hade erkänt mordet på Johan. Livet i Falun gick vidare. Jag hörde att det tisslades och tasslades en del på min mellanstadieskola. Men det var aldrig någon som sade något rakt ut till mig.
En dag kom Sture och hans läkare och besökte oss. De reste runt i Sverige till bland annat Sundsvall och Falun, för att Sture bättre skulle kunna återskapa sina minnen. De sa att han hade förträngt sin barndom och att han fick kämpa för att försöka komma ihåg mordet på Johan.
Det kändes konstigt när han var hemma hos oss. På något sätt hade han förändrats. Jag visste inte då om det var min syn på honom som hade ändrats eller om det var allvaret i situationen som gjorde att han inte längre var den skojfriska och varma morbror jag mindes honom som.
För oss som varit nära Sture har bilden som förmedlats av honom varit svår att få ihop med verkligheten. Kanske är det så för alla som helt plötsligt en dag ställs inför det faktum att den de älskar erkänner ett fruktansvärt brott.

 Sommaren 1994 rymde Sture från Säters sjukhus och dagarna efter publicerade tidningarna för första gången bilder på honom. Det var då som Sture upphörde att vara ”Sätermannen” och övergick till att bli ökänd under sitt nya namn Thomas Quick.
Det kändes väldigt konstigt att se hans ansikte på löpsedlarna och det knöt sig i magen.
Sture återvände efter några dagar till sjukhuset. Men hans ansikte och namn fortsatte att visas i tv-rutorna och på tidningarnas förstasidor.

 Det var någon gång under den här tiden som historien tog en allt märkligare vändning. Erkännandet av mordet på Johan Asplund följdes av fler och fler. Under året dömdes han för mordet på Charles Zelmanovitz i Piteå. Det dröjde inte länge förrän Sture hade erkänt över 30 mord. Sture berättade öppet i böcker och tidningsintervjuer om morden han sade att han hade begått. Överallt gick det att läsa om de fruktansvärda övergrepp min mormor och morfar skulle ha utsatt honom för. Övergrepp som får Dave Pelzers barndomsskildring ”Pojken som kallades Det” att blekna i jämförelse.
Min mamma och hennes syskon kände sig maktlösa. Ingen av dem hade upplevt eller sett något som skulle kunna liknas vid dessa vidriga övergrepp. Min mamma har  sammanlagt sex syskon och de bodde i en liten lägenhet med fem rum. Det var ganska märkligt att ingen av dem hade upptäckt något av övergreppen som skulle ha pågått i åratal.
Själv har jag tyvärr aldrig träffat min morfar. Han dog innan jag föddes. Men min mormor kommer jag ihåg med värme. Hon bjöd alltid på godis från en Twistpåse som hon hade i sin kappa. Hon var världens snällaste mormor. Jag var tre år när hon dog.

 Mina syskon och jag har envist frågat mamma om hennes barndom, om allt det som Sture påstår verkligen kan vara sant. Men mamma har alltid sagt att hon aldrig upplevt eller sett några av alla de övergrepp som Sture påstått sig ha varit utsatt för. För henne har det alltid varit obegripligt.
Sture har inte gjort det lätt för oss att hålla kontakten med honom. Jag minns en dag när jag var fjorton år och ensam hemma. Telefonen ringde och jag svarade. I andra ändan av telefonlinjen hörde jag Stures röst. ”Hälsa din mamma att vår bror var med och dödade Johan Asplund”, sade han. En iskall kår gick genom min kropp. Jag höll krampaktigt i telefonluren innan jag slutligen lyckades slänga på. Efter att jag hade berättat för min mamma ringde hon upp Sture och skällde ut honom. En liten stund senare ringde en upprörd terapeut från Säters sjukhus och sade att de hade varit tvungna att injicera Sture med lugnande medel efter samtalet.
Min mamma var den som höll kontakten med Sture längst av sina syskon. Men i slutet av 1990-talet blev Stures lögner allt för krävande även för en stark kvinna som min mamma.

 Nu har det gått 16 år sedan Sture tog på sig det första mordet. I vintras sändes tv-dokumentären där Sture tar tillbaka precis allt.
I april lämnade Sture in den första resningsansökan där han vill att ett av mordåtalen ska prövas på nytt. För oss anhöriga, och många fler som följt fallet noga, står det nu helt klart att en ofattbar rättsskandal är på uppsegling.
Gåtan Thomas Quick kan ha sin förklaring i den tunga medicinering som Sture fick under de år som mordutredningarna pågick.
Sture har en dokumenterad historia med narkotikamissbruk bakom sig. Ett missbruk som sträcker sig långt tillbaka innan han blev intagen på Säters sjukhus. I Stures patientjournaler kan listan göras lång över de narkotikaklassade mediciner som han tilldelades under tiden han erkände mord efter mord.
För min del låter det som ett paradis för en narkoman att ha en så gott som obegränsad tillgång till narkotika, fritt husrum, mat och rena kläder.

 Den terapiform som Sture genomgick och som går ut på att återuppväcka förträngda minnen saknar dessutom vetenskapligt stöd och kan vara direkt skadlig i kombination med de mediciner han fick.
Det är en rad med människor som bär ansvaret för denna enorma rättskandal. Polis, åklagare, terapeuter, journalister och sist men inte minst; Sture själv.
Jag är övertygad om att Sture är oskyldig till de mord han är dömd för. Det finns oerhört mycket små detaljer där de ansvariga har låtit bli att lyssna på det som talar för att Sture är oskyldig. Och i längden, när alla detaljer lagts samman i en helhet, är det min övertygelse att det kommer att bli omöjligt att blunda för sanningen.

 Det var ett tag sedan jag träffade min morbror nu. I snart 20 års tid har han suttit inspärrad på Säters sjukhus, dömd för åtta mord.
Sedan min morbror slutade med medicineringen och terapin för sju år sedan har det varit knäpptyst kring Thomas Quick.
Så en vinterdag läckte det ut att han tagit tillbaka sina erkännanden. Dagen efter ramlade det ner ett vykort i mina föräldrars brevlåda. På vykortet stod det ett enda ord.
”Förlåt”.