– Då var vi framme. Här stannar tiden, säger Kal Ström. Han kliver ur bilen och låser upp broräcket som tar oss till Äsön.

Vi åker över bron, vidare in på en grusväg, svänger vänster in bland tallar, hackspettar och getingbon. Sjön Hjälmaren breder ut sig. En faluröd stuga kikar fram mot Hemfjärden. Det är här Kal Ström har tillbringat sina barndomssomrar.

– När jag kommer hit tänker jag mycket på min familj. Jag har så många minnen härifrån, som när jag fiskade kanske femtio abborrar på en timme tillsammans med min pappa. Eller när min farbror berättade att farfar friade till farmor här, vid vassen.

Nu är han vuxen, men om våren och sommaren känner Kal Ström fortfarande samma längtan efter att lämna stadslivet och jobbet som inter-aktionsdesigner. Då tar han bussen ut hit. Tystnaden och enkelheten lockar. Stugan saknar elektricitet. Klockan som står intill ett par svartvita fotografier har för länge sedan slutat ticka.

– Det är skönt. Med tjugofemlitersdunken klarar man sig i en vecka. Annars kokar jag potatis i sjövatten. Det blir lite grumligt, med det gör inget. Jag äter också mycket konservmat och fångar färsk fisk.

Stugan byggdes på 1930-talet av Kal Ström farfar och farfarsfar. Då fanns ingen övervåning, den byggdes till först på 1950-talet när farföräldrarnas familj växt till sig så att de inte riktigt fick plats längre. Även balkongen på övervåningen (där Kal Ströms farbror en kväll lutade sig över räcket och spydde på Björn Skifs som spelade här en dag under sjuttiotalet), byggdes då. Vattenpumpen intill stugan slutade att fungera på 1960-talet.

– Egentligen borde jag väl kanske också bygga till saker, fixa i ordning och så. Men det känns inte helt okej att göra det eftersom jag bara har ägt stugan i två år, säger Kal Ström. Dessutom är han inte särskilt händig.

Om ett par dagar kommer Kal Ström och hans sambo att bosätta sig här i några veckor och bara vara. Om kvällarna pratar de ofta om livet och döden och universum. Samtalen blir djupare ju längre tid de tillbringat vid stugan.

– Den första dagen är värst. Då är jag fortfarande stressad och går runt i cirklar. Jag är van vid att alltid vara uppkopplad på internet; blogga, twittra och ha koll på nyheterna, så det känns konstigt att bara ta det lugnt. Men redan andra dagen har jag kommit till ro. Då kan jag sitta i timmar och bara titta på vågorna.