Parkvillan ligger omgärdad av ett skogsparti, alldeles intill Yxhults stenfabrik där det under många decennier var full verksamhet. Nu är det tyst och stilla.

Den på utsidan lite lågmälda funkisvillan ritade ingenjör Bertil Carlén åt sig och sin fru. Han fick två barn, men kanske hade han hoppats på många fler med tanke på hur villan ser ut. Där är nio rum och överallt är det rymligt. Invändigt andas huset lyx, men en gedigen sådan.
– Allt är rejält och riktigt gjort, här är inget smäck, säger Carolle.

Det är marmor i golv, trappor och fönsterbräden, valnöt och ek i dörrar, förvaringsmöbler och parkett. Själva stommen är givetvis byggd av ytong, det material som gjorde koncernen Yxhult världskänd. (Se artikeln på nästa uppslag.)
Carolle visar oss runt. Hon har tofflor på sig. Det är nödvändigt eftersom tekniken med golvvärme inte riktigt hade gjort sitt intåg när villan byggdes i mitten av 30-talet.

Stora fönster, rena linjer och enfärgade väggar berättar att detta är en villa ritad i funkisstil. Men det karaktäristiska platta taket är borta. Runt 1990 gjordes taket om så det bättre passar snörika vintrar och lövfällande träd.
Fast taket på vinkeln, som från början var garage, är fortfarande platt. Från ett av sovrummen kan man gå ut på taket genom en halvhög dörr.
– Där brukar jag ha en stol där jag gärna sitter när solen ligger på, säger Carolle.

I badrummet är väggarna klädda med stora plattor av belgisk blå marmor.
– Jag älskar det, säger Carolle, en replik som hon upprepar då och då medan vi vandrar runt.
– Jag är ju engelsman så jag måste ligga i badkaret minst en gång i veckan. Och barnbarnen älskar också att bada här när de kommer.

För dem och deras föräldrar finns det flera gästrum och de används ganska ofta.
Källaren, som kom till på 50-talet, är ändå det som är mest sevärt. Att stiga in genom det pampiga valvet är att förflyttas till en annan del av världen.
I väggarna i den långa salen, kallad bodegan, finns små nischer med mosaik och olika orientaliska bilder. På en avsats i ena kortändan finns en bar med rödklädda stolar och intarsia i disken. I andra änden av salen, bakom utsirade marmorpelare, står en blommig stor soffa som ser ut att vara platsbyggd, men visar sig vara gjord i sektioner. Ovanför den svävar böljande tyg.

Och så golvet! Det tar en stund att titta på mönstret och tankarna går till dem som gjorde det vackra hantverket.
– Ja, det är speciellt. Men vi brukar inte vara här så ofta, bara ibland när vi har många gäster, vid jul till exempel.
Nästa jul ska makarna Emilson fira i Lerum, där de nu köpt ett hus för att komma närmare barnen.
– Det känns bra, även om det är lite sorgligt att lämna det här, konstaterar Carolle.