Grusvägen slingrar sig uppåt, förbi ett par små byar, genom skog, över äng och intill vattnet. Vi har åkt en mil västerut från riksväg 50 i Guldsmedshyttan norr om Lindesberg. Vid målet är det alldeles tyst, bara vinden och fåglarna hörs. Vädret är på sitt bästa humör. Det är inte svårt att föreställa sig sommarlediga barn som leker mellan husen eller springer genom kohagen på stigen ner mot badplatsen.

Nu är barnen vuxna men kommer fortfarande ofta till stugan. Mammorna, Katarina Erelöf och Kajsa Sköldvall, tar emot och visar runt, berättar om gården som de äger tillsammans.
Det var 1996 som Assi Domän erbjöd Kajsa och hennes sambo Åke Wetterblad att köpa gården eftersom de hyrde det ena huset då.
– Vi ville gärna köpa hela gården, men vi ville dela den med någon. Då var det naturligt att fråga Katarina eftersom hon också hade hyrt här tidigare, berättar Kajsa.
– Vi kände ju varandra väl och det här blev ett sätt att säkra barnens gemenskap också, inflikar Katarina.

De två boningshusen är ganska olika. I ”storhuset”, där Kajsas familj bor fanns vatten, dusch och toa. Det var renoverat på 1950-talet så familjen har bytt ut köket och tapeterna efter egen smak.
Det fanns en kökspanna, men en till värmekälla behövdes så nu står en kamin i den stora salen. Det är ett trivsamt rum med fönster åt tre håll och härligt trägolv. Här finns plats för många när det är dags för middag som behöver dukas inomhus.
Rummet är möblerat så det finns flera funktioner; en soffhörna, en skrivbordsplats och en matsalsmöbel. Matsalsbordet är brunbetsat och bastant med två utdragsskivor. Det kommer från Katarinas morfar, men får inte plats i hennes lilla hus.

De flesta möblerna är gamla och ser självklara ut i det här huset. Skåpet från Åkes mormor, ett ovalt bord med svängda ben som varit Kajsas mormors ”ungflicksmöbel” och ett klädskåp som stod övergivet i källarförrådet där Kajsa och Åke bor i Stockholm. Dessutom fanns en sekretär, en byrå och ett par karmstolar kvarlämnade i huset.
Såväl möbler som köksluckor, pärlspont och trappsteg är målade i olika ljusa färger. Men ingenting är vitt. Det ger en vänlig och ombonad känsla.

På övervåningens stora hall kändes det mörkt, så Åke sågade upp ett litet fönster under snedtaket.
– Då såg vi att där hade varit ett fönster förut, som satts igen någon gång, säger Kajsa.
”Lillhuset”, där Katarina bor med sin familj, är betydligt mindre. Därmed fördelades ägandet så att hon har 30 procent. Där var det dessutom utedass och endast sommarvatten i kökskranen. Nu har hon och sambon Håkan Wredh kostat på en utbyggnad mot baksidan som rymmer ett skapligt stort badrum. Varmvatten och vattentoalett blir det också innan hösten kommer.

Ingen vet hur gamla de här husen är, men att det funnits byggnader på Sexmansgården sedan 1500-talet vet man. På kartan från 1842 finns båda husen inritade, och dessutom ett tredje hus som inte längre finns. På dess plats står i dag den stora gårdslinden.
Katarina visar det extra sommarrummet uppe i förrådsdelen som är ihopbyggd med ”Lillhuset”. Där står årtalet 1785 inristat på en stock intill några initialer. Fantasin skenar för en stund.
– Här finns extra sovplatser när vi blir för många i huset, men det är ju inte vinterbonat, konstaterar Katarina när vi klättrat uppför den slitna och grovhuggna trappan.

Att huset har varit med i många år syns också i rummet innanför köket.
– Det var spänd papp i taket som vi tog ner. Och där under var det målat med vit limfärg som hade krackelerat ovanpå svart botten. Vi penslade med vatten för att limfärgen skulle lösa sig och då kom de här målningarna fram.
Ton i ton med det grå framträder en enkel kompass med mjuka blomslingor omkring. Just nu är det lite stökigt eftersom utbyggnaden pågår bakom uppspänd plast. Trasmattor och smidesdetaljer signalerar annars en avslappnad sommarkänsla. Just det som de här två familjerna vill uppleva när de åker till Nyberget.

I och med att de har sina ”vinterboenden” på så olika avstånd utnyttjar de stugorna olika. Kajsas familj, som bor i lägenhet i Stockholm, bor här hela sommaren, medan Katarinas familj mer åker emellan.
– Det är ju bara en mil, och så har vi ju en trädgård att sköta även där.
Skötseln på Sexmansgården delar de på, och det är inte så noga vem som gör vad och hur mycket tid var och en lägger ner.
– Vi är kollektiva människor allihop, så det fungerar jättebra, säger Katarina.