Där mormor och morfar bor, har fästingarna TBE. Och eftersom vi räknar med att uppehålla oss hos dem en del framöver, har vi idag gått till spruthuset och vaccinerat oss, hela familjen.
Barnen och mannen var lovade varsin jättejättestor glass, som plåster på såren och jag hade förberett pojkarna på att "det gör lite ont, men inte på långa vägar så ont som när man ramlar med knäna på asfalten, eller blir biten av sin bror, eller drar lilltån i tröskeln".

"Jag ser verkligen fram emot att få en spruta!" sa 6-åringen kvällen innan. Och så fortsatte han "Fast jag ser ännu mer fram emot att få glass, kan du väl förstå?"
Det kunde jag mycket väl förstå.

Fast vi skulle inte ta sprutor förrän på eftermiddagen och för att få tiden att gå, åkte vi på förmiddagen till vår lokala damm. Eller "den där äckliga gyttjepölen", som grannarna väljer att kalla den.
Någon gyttjepöl är det inte. Vattnet är så klart att man ser botten. På gott och ont, får man väl säga, för rätt äcklig är den faktiskt, pölen...
I fjol när vi var där var det ganska mysigt, att det fanns säkert femtio nyutvecklade små grodbebisar, som simmade omkring och som barnen kunde fånga och släppa och fånga och släppa. I år var det inte riktigt lika mysigt. I år var det tusentals (tyvärr så överdriver jag inte) små grodbebisar! Om man tittade på gräset vid strankanten en stund, såg man plötsligt att hela marken rörde sig! Det såg ut som hundratals stora spindlar eller skalbaggar som myllrade omkring. Det var grodbebisar!
Och hela bottan var täckt med vad som först såg ut som svart sjögräs. Det var grodbebisar! Överallt var det grodbebisar! Nej förresten, fläckvis var det inte grodor, för där var det istället stora, svarta blodiglar som ringlade omkring och väntade på att det skulle stickas ner en läcker fossing att suga sig fast i!
Som mamma ska man ju dock inte låtsas om att man tycker sådant är lite äckligt. Så jag skyllde mitt ickebadande på det kalla vattnet. Undrar hur länge det funkar...

"Nej, nu vill jag åka och ta en spruta!" sa tillslut 4-åringen och vi styrde kosan mot spruthuset.
Sönerna var så duktiga! 4-åringen skrek till:
"Aaaaaj! Aaaaaaj!" Men det var nog mest förebyggande, för så snart han märkte att det inte alls gjorde ont, så tystnade han och sprack upp i ett stort smil! Och de fick superhäftiga fästingplåster och varsin glittrande groda (förstås) av den snälla sköterskan.
Mannen var inte riktigt lika tapper. Rätt klen faktiskt, skulle jag vilja påstå! Han höll sig krampaktigt över sin nyinjicerade arm och vinglade ut till receptionen, där han hade hoppats på att kunna beställa något starkt i kassan.
"Faan, jag skulle behöva en grogg!" mumlade han, vit som ett lakan, om nosen.

Han fick ingen grogg. Men både han och barnen fick sina utlovade glassar. De åts till tonerna av en tant och en farbror som spelade barnvisor, aukustiskt på en scen på Stortorget.
"Tänk att jag både fick äta glass och gå på rockkonsert!" sa 6-åringen nöjt. Det kanske börjar bli dags att lära honom ett och annat om rock´n roll...

Vi spatserade genom Slottsparken, på väg tillbaks till bilen och tittade på spännande fisktrappor, forsar och statyer. Och 4-åringen såg världens finaste buss!
Vilken dag!