Blogg - publik

Tullans Teori

Blogginlägg

1. Det är nog dags för lite "hen"!
   Jag tror det börjar bli dags att introducera ordet hen, i det nygrenska hemmet!
   Jag har alltid låtit mina pojkar leva ut sin grabbiga sidor, med allt vad det innebär. Bilar, fotboll, vilda fäktningssessioner... Men jag har alltid sett till att ge dem inslag av lite kvinnlig fägring också. Man är väl modern och låter barnen få alternativ, liksom...
   
   Jag tror jag bestämde mig i samma veva som jag gick och längtade tills telningarna skulle börja pyssla och min mamma släppte bomben:
   "Ledsen Tullan, men pojkar pysslar inte."
   "Mina pojkar ska banne mig pyssla!" sa jag och slog sönder den myten. Mina pojkar skulle inte behöva missa roliga saker, bara för att de var pojkar!
   Jag har köpt dockor till dem, fyllt deras liv med rosa fluff, målat deras små naglar och låtit dem smeta ner sina ansikten med mammas finaste läppstift, för att de inte ska bli några påtvingat manliga stereotyper.
   
   Jag tyckte jag hade lyckats ganska bra. De plockade glatt bland mitt smink och sa:
   "Den här ska man ha på ögonfransarna." om mascaran och "Den här ska man borsta på kinden." om rougeborsten. De klädde lyckligt ut sig till Pippi Långstrump och Hello Kitty. Och lyckan var fullständig när 6-åringen en jul, för länge sedan, fick ett par glittriga prinsesskor av sin farmor!         
   
   Men nu har visst pojkarna börjat göra uppror. Jag hade alltid trott att de skulle revoltera genom att börja heja på AIK, men de sätter sig upp mot sin mamma istället. Jag och 4-åringen tittade i en leksakskatalog igår och han drömde sig bort och berättade vilka leksaker han önskade. Han önskade sig allt. Well... Tills vi kom till en sida, som hade rosa bakgrund.
   "Nej, jag vill ju inte ha några tjejgrejer!" sa han och bläddrade raskt förbi.
   "Varför säger du att det är tjejgrejer?" frågade jag och bläddrade tillbaka.
   "För att det är rosa, såklart!" svarade han, som om jag var helt dum i huvudet.
   Vi tittade lite på leksakerna. 
   "Om det där rosa, glittriga slottet hade varit blått, hade du önskat dig det då?"
   "Jaa!"
   Hm. En kanske skulle ta och sy upp ett par ljusblå tyllkjolar och köpa blå hårspännen med bilar på!
   Eller också låter jag helt enkelt mina pojkar vara precis så grabbiga de behagar och ägnar all min lediga tid till att leka dinosaurie och tvätta skrubbade knän. Och att pyssla. För mina pojkar pysslar!                                 
   
         
   De ratade till och med den här fantastiskt ljuvliga ringen! Ofattbart!  
   
   • • Annica Nygren
     • 17 maj 2012 00:02
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)
     • Facebook Twitter

2. När mamma slutade vara idol
   Jag antar att det kommer en tid i varje moders liv, då hon inte längre är den stora idolen. Då inte allt hon rör vid blir till guld. Då hon inte längre är bäst i hela världen på precis allt! Jag räknade nog med att den dagen skulle komma. Jag hade bara inte trott att den skulle komma så snart...
   
   Det fanns en tid då jag var världens proffsigaste fotbollsspelare! Det kanske man inte kunde tro, men ingen kunde skjuta höjdare som mamma! Men det var för länge sen, så länge sen... I samma sekund som deras pappa började visa sina färdigheter, bleknade jag raskt. Och numera är det 4-åringen som är familjens stora fotbollshopp. Han skjuter rakt, långt och högt, bättre än någon annan!
   "Vi kaske skulle sätta dig på fotbollsskola?"
   "Jaaa!" skrek han. Sedan frågade han "Mamma, vill du också gå på fotbollsskola? Du skulle ju verkligen behöva öva!"
   Hrmpf!
   
   6-åringen har för länge sedan gått om sin pappa, när det gäller att rita. Mig har sonen dock alltid kunnat lita på. Han behöver bara be mig, så sätter jag mig bredvid honom vid ritbordet och gör en finfin teckning som han kan färglägga.
   Idag bad han mig rita en kronhjort. Det blev inte så vidare värst!
   "Ääeeeh, det kanske är bäst att jag ritar huvudet själv..." skrattade han, lite överlägset och slet åt sig pappret.
   Det blev ett väldigt fint huvud. Men när jag hade ritat kroppen, lyste besvikelsen om den lilla pojkstackaren! Om hans mamma också. Jag hade väntat mig att han skulle gå om mig också när det gällde konstnärlighet; jag hade bara inte trott att det skulle ske när han var sex år.
   
   De här hjortarna har han ritat helt utan inblandning av sin gamla morsa. Det kanske är bäst att fortsätta så...
   • • Annica Nygren
     • 15 maj 2012 12:45
     • Taggar: idol
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)
     • Facebook Twitter

3. Åh neeeej! Jag råkade ta fel!
   Just nu finns en tråd på Familjeliv.se som heter som rubriken lyder. Där kan man läsa om folk som råkat skölja ögonen med aceton, borstat tänderna med tvål och, jag har inte läst hela tråden, men kan tänka mig att de har tagit med sig fel barn hem från dagis...
   Inspirerad av detta, vill jag dela med mig om när jag tog fel, Det har väl hänt några gånger, men ett par har varit mer minnesvärda än andra...
   
   I min ungdom åkte jag till Schweiz och hälsade på mina kära släktingar. Jag hade då inte flugit sedan jag var barn och var en smula nervös, då jag reste ensam.
   Min största oro var att jag skulle byta plan på Amsterdams enorma flygplats, Schiphol. Hade det velat sig illa, hade jag fått kuta flera kilometer och jag hade jättekort tid på mig.
   Schiphol blev aldrig några problem. På hemvägen vågade jag till och med glassa runt lite och shoppa tax free. Jag kände mig otroligt världsvan och självständig - jag KAN, liksom.
   Den känslan höll i sig, ända tills jag åter befann mig hemma i min lägenhet och skulle öppna min resväska. Då funkade nämligen inte kodlåset! Jag pillade och pillade med olika sifferkombinationer. Jag ryckte och slet i väskan, men ingenting hjälpte!
   Plötsligt kläckte någon smart själ ur sig:
   "Du kanske har tagit fel väska!"
   "Klart jag inte har tagit fel väska! Hur många finns det som har en blå Samsonite-väska?!"
   Minst en till, visade det sig. Min hjälpsamma pappa fick åka till väskans ägare och lämna tillbaks den, innan han fick hämta min på Arlanda. Tack och lov hade jag stulit väskan av en människa som bodde i Stockholm och inte i Jokkasjärvi!
   
   Feltagning nummer två skedde när älsta sonen var lite drygt ett år. Vi var påväg till Stadsparken en strålande solig sommardag, när jag kom på att jag hade glömt smörja in honom. Som tur var hade jag med mig en tub solkräm, så jag placerade barnvagnen i skuggan och smorde in honom från topp till tå - man måste vara noggrann, solen är väldigt stark och farlig för små paltar!
   När jag var färdig, noterade jag att han doftade så himla gott och fräscht! Efter att ha kastat en blick på tuben, insåg jag att jag just smort in hela ungen med tandkräm!
   Det var ju tur att jag inte bara hade med mig solkräm och tandkräm, utan även ett rejält paket våtservetter...
   • • Annica Nygren
     • 14 maj 2012 12:00
     • Taggar: feltagning
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)
     • Facebook Twitter

4. Äventyr på Ica Maxi

   Tidigt igår morse skjutsade jag och 4-åringen, mannen och 6-åringen till tåget. 6-åringen skulle ha en Stockholmsdag med morfar, för att sedan spendera resten av helgen hemma hos mormor och morfar, bland kalvar och lastmaskiner och mannen passade på att ta en egen stockholmsdag i fotbollens tecken.
   
   När vi lämnat dem på Resecentrum, åkte vi till Ica Maxi och handlade. 4-åringen och jag skulle gå på barnkalas framåt eftermiddagen, så vi skulle köpa en present. Men mitt i presentväljningen ringde födelsedagsbarnets mamma och meddelade oss att magsjuketillstånd rådde och att kalaset var inställt.
   Det var ju mycket tråkigt, men 4-åringen fick en packe småbilar som tröst och fann sig snabbt i situationen.
   Kanske var det på grund av småbilarna som han var så ljuvlig att gå och handla med. Eller så var det bara skillnaden att ha med sig ett barn, istället för två. Han gick hänfört och iakttog det höga taket, som han nog aldrig kommer kunna nå upp till, beundrade de vackraste, glittriga tröjor som han någonsin sett, och stod länge och skrattade och stirrade en stor, lustig pappgubbe i ögonen.
   
   När man alltid är två som leker med varandra och som ständigt tävlar om mammas uppmärksamhet, kan det ju vara väldigt skönt att få vara ensam med mamma ett par dagar. Det kan vara skönt för mamma också, att få rå om ett av barnen och samtidigt hinna med att göra massa saker hemma, som blir liggande när båda barnen är hemma och härjar.
   Men redan efter en timme sa 4-åringen:
   "Mamma, nu kan du ringa till storebror och säga att han kan komma hem!"
   Sedan mindes jag varför vi skaffat två barn - för att jag skulle slippa leka med bilar! I flera timmar körde 4-åringen runt med sina småbilar och varannan sekund frågade han:
   "Mamma, vilken hejar du på?"
   Och när jag svarade "Den vita", hade han en lång utläggning om varför jag inte borde heja på den vita, utan den röda. Och så fortsatte det, tills jag grabbade en bil och visade honom att den vita visst var mycket snabbare!
   
   Efter ett par timmars hysterisk billek spelade vi ett par nya sällskapsspel, som jag fyndade på Ullared. Det första spelet vann han. Det var jättejätteroligt! Den andra spelet var inte lika roligt, för då vann jag. Då hördes ett litet pipljud från 4-åringen och ögonen tårades. Well, ibland vinner man, ibland förlorar man. Lika bra att lära sig tidigt...
   
   Eftermiddagen spenderades ute i det tokkalla vädret. Men 4-åringen frös inte ett dugg. Han hade fullt upp med att gunga, klättra på stenar och kela med daggmaskar, tillsammans med några kompisar. Själv var jag förvandlad till en isbit efter fem minuter. 4-åringen tipsade mig om att det nog vore en bra idé att jag rörde lite på mig, så jag gjorde några åkarbrasor och bet ihop.
   
   När kvällen kom var jag så trött, att jag nästan stupade! 4-åringen var inte så pigg, han heller. Men han var tvungen att snacka lite innan han somnade. Som om han inte hade hunnit snacka färdigt för dagen... Han snackade om sina bilar och medan jag försökte svara, somnade jag gott i sagofåtöljen.
   

   De vackraste tröjorna han någonsin sett!
    Den roligaste gubbe han någonsin sett!
   
   Och så påstår dagis att han inte kan klättra...
   • • Annica Nygren
     • 13 maj 2012 09:15
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)
     • Facebook Twitter

5. Jag såg hur häggen blommade!
   Jag framhåller ju ofta att alla mina skills har ärvts av mamma och pappa. (Kanske inte så snällt att påpeka, då jag häromdagen bloggade om att jag är dålig på det mesta...) Men när det gäller skrivarlusten är det framförallt min underbara farmor jag har att tacka! Farmor var en mycket fyndig kvinna, med en fantastisk humor och faktiskt släktens första bloggare!
   Det fanns ju förstås inte datorer på farmors tid. Eller, det kanske det fanns, men då var de stora som hus och ägdes av NASA. Dessa hade inte farmor tillgång till (mig veteligen), men hon hade papper och penna.
   Nu finns inte farmor längre, men det hon skrev lever kvar och är så roligt att läsa!
   Kanske kommer mina barnbarn en dag sitta och läsa det jag har skrivit och småmysa. Och kanske förfasas en smula över alla galenskaper deras pappor tog sig för!
   
   Idag, när jag lämnade ungarna på dagis, sköljde en doft över mig och när jag lyfte blicken, såg jag att häggen blommade! När häggen blommar, tänker jag alltid på farmor. Hon värdesatte finkultur och belönade mig med en rejäl slant, när jag reciterade denna dikt av Alf Henriksson:
   
   Jag såg hur häggen blommade
   Det kom en doft av den
   Då gick jag till min älskade och sade "Se och känn!"
   Hon stod vid makaronen och sydde på en klut
   Och när hon lyfte blicken, hade häggen blommat ut
   
   Mamma upprörs alltid, när hon hör den, över vilket kvinnoförtryck det var på den tiden. Att kvinnorna hade så mycket att göra, att de inte ens han se häggen blomma. Jag tänker att kanske, kanske stod hon vid ett barbord och slevade i sig makaroner, samtidigt som hon multitaskade genom att ägna sig åt sitt största intresse; att sy. Ungefär som när mannen halvligger i soffan, med en tallrik på magen och slevar i sig, samtidigt som han kollar på fotboll. Inte bryr han sig om häggen! Inte ett skit! Han vet nog inte ens vad en hägg är. Han bryr sig mer om fotboll. Och makaroner. 
   
   • • Annica Nygren
     • 11 maj 2012 21:30
     • Taggar: farmor
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)
     • Facebook Twitter