Årets lokala cupäventyr tog slut på måndagskvällen med en praktfull kraschlandning på natursköna Kilsbergsvallen. Ett taggat hemmalag utnyttjade sina två bonusstraffar till fullo och lämnade sedan med varm hand över taktpinnen till oss. Så det var bara att kavla upp ärmarna, ta fram hackan och gå lös på garphyttingarnas betongförsvar. Och redan i första anfallet spräckte Mange nollan när han på sant måltjuvsvis läste en svag hemmåtpassning och böjde in bollen bakom målvakten.

Trots att hemmalaget försvarade sig väl och stack upp i några halvfarliga lägen kändes allt frid och fröjd. Rullet från Öfvre-matchen satt kvar och inte minst tack vare ett inspirerat kantspel skapades fina chanser. Något som även noterades på motståndarbänken som redan efter uppskattningsvis 3 minuters speltid tvärsäkert basunerade ut att ”tio av tio passningar slår de mot vänsterkanten!”. Hur hemmaförsvaret skulle hantera detta i sten hastigt ristade faktum framkom dock inte. En aning ambivalent coachning kan tyckas. Särskilt som vänsterkantsspelande kvickfoten Jung kunde jogga ifrån sin markering baklänges. 
  
Men även längs högerkantens gröna nejder ångade en hel del fina anfall fram. Kroniskt krasslige Sparven hade flaxat in i startelvan och var osedvanligt spelsugen. Och då även han, liksom lintotten på vänsterkanten, begåvats med ett raskt löpsteg plågade han motståndarförsvaret med ivriga framstötar.

Men sig den lycka som varar. Trots sina ambitiösa räder, som tagna ur Dani Alves egen dagbok, blev Sparven brutalt vingklippt av rättskipare Nielsen. Efter att ha blivit nergjord på mittplan försökte Sparven sätta igång spelet med en snabb frispark. Detta fotbollsfrämjande initiativ stoppades dock av den regelöverskridande garphyttingen som helt sonika klev in framför bollen för att sedan långsamt lomma därifrån. Uppriven över detta flagranta övergrepp på fotbollens grundvalar försökte ändå Sparven genomföra tänkta aktion med följden att han sköt bollen rakt på den illasinnade garphyttingen. En handling som renderar i att Sparven själv tilldelas ett gult kort av domare Nielsen. Otack är utan tvekan världens lön…

Den logiska kvitteringen hamnade dock i nät bakom duktige Jakob Fransson i Garphyttemålet innan halvtid. Hårfagre Adam Dunberg fångade upp en förlupen hörna och tryckte behärskat in bollen mellan Franssons ben.

Efter paus fortsatte matchen i samma regi. Hemmalaget blev tröttare och tröttare och deras motattacker färre och färre. Lika logiskt som kvitteringen föll efter en stunds trugande även ledningsmålet. Återigen var det Mange som stod rätt placerad och kunde raka in Antons inspel från nära håll. Klappat och klart, tänkte jag och gissingsvis en del andra. Visserligen återstod en halvtimmes speltid men den verkade mest vara av akademisk betydelse. Snarare handlade det hela om vem som skulle få äran att slå in spiken i den garphyttska kistan. Trodde jag.

Nämnde Fransson vägrade dock kapitulera en fjärde gång. Ett par gånger med ribbans hjälp förvisso men han stoppade även ett flertal givna mål med akrobatiska bensprattel. Onödigt slöseri i en redan förlorad match, suckade målsumpande Hovetspelare samtidigt som den klassiska Bajenramsan Öka takten, sista kvarten plötligt rullade över Kilsbergen. Det tog hemmalaget fasta på och lyckades på ett beundransvärt vis krama den sista musten ur sina tröttkörda kroppar i en frustande slutforcering. Vi var inte alls med på denna markanta scenförändring utan fortsatte glatt spela vår aningen nonchalanta gåfotboll. Det var, som ni förstår, inte supereffektivt när motståndarna kastade sig över andrabollarna som hemlösa efter brödsmulor.
  
Med blott några minuter kvar av ordinarie matchtid fick Daniel Hillver bollen på ett inlägg och föll rutinerat när undertecknad gav honom en uppmuntrande klapp i ryggen. Straffen satte Hillver själv stensäkert via stolpen. En gigantisk missräkning för oss naturligtvis, och dessutom synnerligen liten tid att peta in ytterligare en boll på.

Alldeles tillräckligt med tid skulle det snart visa sig. På det märkligaste av vis hann nämligen Garphyttingarna även med att forcera in ett segermål. Detta sedan ett högt inlägg blivit till ett motlägg för att avslutningsvis retfullt sakta studsa in via stolpen. Lite så man inte trodde det var sant även fast man själv stod nedsjunken till knäna i spektaklet. Men sådan är ju fotbollens oberäkneliga charm och även om vi får förbanna oss själva för vår egen mediokra insats måste man samtidigt lyfta på hatten för Garphyttans kämpaglöd. Bara att önska lycka till i kvartsfinalen!