Våren slutade med säsongens hittills största förlust, 1-3 mot Öfvre Adolfberg. En aning paradoxalt då vi i mitt tycke presterade vårens bästa insats rent spelmässigt. ”Vi hade för roligt i dag, måste få in mer ångest i spelet. Du ska ju stå på kanten och bara hata livet” som Adam träffande konstaterade för Jung efter förlusten. För den ende i Hovet som lyckades hålla mungiporna i horisontell vinkel under 90 minuter plus stopptid var David Kindberg, som redan under uppvärmningen satte nordiskt rekord i antal förlorade "grisar". Vuxenmobbing när den är som bäst.

Tillställningen på utmärkta Brickebackens IP kunde dock börjat roligare. Domaren hade knappt satt pipan till munnen innan Victor Nilsson hade tryckt sig runt på vänsterkanten och satt in ett perfekt inspel till Anders Feinestam som avslutade stolpe in.

Den näsbrännan snöt vi dock omgående ur oss och inledde en frenetisk kvitteringsjakt. Det gick som sagt ganska bra, mittfältstrion med Adam, Sammi och Gurra var bollsäkra och kombinerade sig effektivt genom mottåndarleden. Tillräckligt med målchanser för att rättfärdiga en kvittering skapades också men lyckades duktige Victor Crona freda sitt mål innan paus. Allra närmast var Malm vars nick trist nog tog i ribbans underkant och ut.

Hemmalagets attacker var färre till antalet men inte mindre farliga för det. Deras effektivitet i sista tredjedelen var dessutom vida överlägsen vår. Det medförde att hemmaledningen utökades just innan pausvilan när Linus Älgå snodde åt sig bollen utanför straffområdet och utan pardon bombade upp den i första krysset. Ett tufft utgångsläge för Puskas grabbar inför andra halvlek således.

Vi gav dock inte slaget förlorat utan inledde i stället operation ultraoffensiv. Hängslen och livremmar kastades överbord och 4-3-3 förvandlades till 3-3-4. Zeman själv hade blivit tårögd om han sett oss. Kronan på verket i detta hasardspel var den från Ukraina nyligen hemkomne Anton. Inte bara Örebros sämste bilförare utan även en nickstark centertank av rang.

Reduceringen lät inte vänta på sig. Jung sattes upp på vänsterkanten i den 56:e matchminuten och trots att vinkeln var snäv satt avslutet där det skulle. Ett ordentligt och välkommet energitillskott efter första halvleks dränage.

Just där och då får jag erkänna att jag var fullkomligt övertygad om att vi skulle ro hem minst en poäng till Sörby. Men även om jakten på den förlovade kvitteringen oförtrutet trummade vidare blev det inte så. Öfvres mål blev visserligen utsatt för massiv press under återstående matchtid men trots en målchanskavalkad lyckades vi inte överlista Crona igen.

I stället dödade Älgå matchen i en snabb kontring från hemmalaget. Hans effektivitet var det minsann inget fel på. Två riktiga klassavslut, otagbara för Jagge i målet.

Känslorna efter matchen var som ni förstår en aning blandade. Till stora delar genomförde vi en alldeles förträfflig match och spelade det spel vi vill men under våren inte alltid förmått spela. Den viktigaste beståndsdelen saknades dock och det blev ödesdigert. För hur mycket man än klappar sig själv på axeln för den spelmässiga insatsen får man aldrig glömma att fotboll inte är en bedömningssport. Det är målen som räknas och vad målgörande beträffar blev vi utklassade av Öfvre.