Efter
90
mycket
märkliga
minuter
styrde
Hovet
åter
upp
på
vinnarspåret.
Vi
varnades
redan
på
förhand
om
ett
något
vårdslöst
spelande
motståndarlag
och
knappt
hade
domare
Vedad
Besic
satt
pipan
i
munnen
innan
vi
blev
varse
att
det
inte
var
några
tomma
ord.
Det
small
ordentligt
både
före,
under
tiden
och
efter
det
att
man
behandlade
bollen.
Nu
är
jag
verkligen
inte
den
som
missunnar
andra
att
spela
hårt
och
jävlas
men
särskilt
en
högrest
motståndarmittfältare
var
lite
väl
kontaktsökande.
Nöps,
drogs
och
stämplades
på
alldeles
enerverande
intensivt
vis.
Även
när
bollen
befann
sig
i
andra
änden
av
planen.
Till
slut
tog
jag
tillfället
i
akt
att
besvara
en
av
de
intima
inviterna
utanför
spelet
med
att
riktigt
fult
sparka
ner
honom
bakifrån.
Visade
sig
vara
en
alldeles
utmärkt
medicin.
Bättre
att
stämma
i
bäcken
än
i
ån,
som
ni
vet.
Spelmässigt
kändes
det
som
vi
hade
kontroll
på
matchen
och
hittade
spel
i
de
ytor
som
vi
sökte.
Det
svartklädda
hemmalaget
hade
också
några
framstötar
och
faktiskt
ett
långskott
som
tog
i
utsidan
av
kryssribban(Hade
du
koll
på
den
Alle?).
Merparten
av
spelet
var
dock
förlagt
till
ÖSK:s
planhalva
och
efter
en
kvart
hakades
Kim
upp
i
fritt
läge
och
domare
Besic
pekade
på
straffpunkten.
ÖSK:arna
blev
väldigt
bestörta
över
domslutet,
från
min
avlägsna
position
vid
mittlinjen
såg
det
rätt
ut.
Kapten
Malm
stegade
fram
men
nekades
av
målvakten
Andreas
Lundgren,
matchens
främste
aktör
tillsammans
med
vår
eget
anfallsmonster
Sammi.
Tio
minuter
senare
fick
även
ÖSK
chansen
från
straffpunkten
sedan
ett
överlångt
inlägg
studsat
upp
på
Ogges
arm.
Han
höll
förvisso
armen
tryckt
mot
kroppen
men
trots
det
vann
inte
heller
våra
invändningar
något
gehör
hos
domartrion.
Alle
var
nära
men
nådde
inte
riktigt
straffen
och
lite
överraskande
fann
vi
oss
plötsligt
i
underläge.
Men
matchen
var
ung
och
vi
tröskade
unisont
vidare
mot
nya
mål.
En
som
dock
inte
tröskade
särskilt
långt
alls
var
undertecknad.
Efter
en
nickduell
i
offensivt
straffområde
fastnade
fotsula
i
det
torra
plastgräset
och
när
jag
vred
på
benet
satt
foten
kvar
på
samma
ställe.
Ett
ytterst
illavarslande
kras
hördes
från
fotleden
och
sedan
var
äventyret
över
för
den
här
gången.
Lyckligtvis
hade
Bosse
Bildoktor
återvänt
från
sin
blues-odyssé
i
den
amerikanska
södern
och
diverse
gasbindor
och
kylpåsar
applicerades
snabbt
på
den
sargade
fotleden.
Så
här
fem
timmar
senare
är
foten
fortfarande
ordentligt
svullen
men
smärtan
har
gått
ner.
Borde
vara
hanterbart
till
veckan.

En
osvullen
och
en
uppsvullen
fotled.
Trots
detta
monumentala
avbräck
avtog
inte
Hovets
kvitteringsjakt.
Innan
paus
hann
också
Mange
placera
in
bollen
på
passning
från
Anton
Kroona.
Ett
psykologiskt
viktigt
mål,
som
det
brukar
heta.
I
andra
halvlek
började
hemmalaget
tröttna
och
tappade
lite
av
sitt
energiska
bolljagande.
Det
gav
oss
större
utrymme
men
målfabrikationen
skulle
visa
sig
svår
den
här
kvällen.
Lägen
producerades
men
missades
de
flesta
gångerna.
Inte
minst
fick
nyvakne
skyttekungen
Mange
slita
hårt
för
sina
mål.
Ett
mål
dömdes
bort
för
offside,
vilket
från
sidan
såg
en
aning
tvivelaktigt
ut.
Ytterligare
ett
missade
domartrion
helt
eftersom
skottet
tog
i
hjulet
efter
det
passerat
mållinjen
och
studsade
ut
igen.
Burväktare
Lundgren
hann
även
med
en
smått
fantastisk
reflexräddning
på
Sammi
närskott.
Till
slut
letade
sig
äntligen
bollen
in
bakom
Lundgren
sedan
CarlA
frispelat
Sammi
från
halva
plan.
Med
tio
minuter
kvar
bröt
sig
Anton
Kroona
loss
på
mitten
och
serverade
Mange
som
placerade
in
sitt
andra
för
dagen.
Därmed
borde
nog
matchen
varit
avgjord
men
medan
samtliga
Hovetlirare
väntade
på
en
frisparkssignal
som
aldrig
kom
passade
ÖSK
på
att
skicka
in
ett
långskott
till
3-2.
En
viss
nerv
infann
sig
men
två
minuter
senare
blåste
domare
Besic
av
matchen
och
Puskas
hedrades
för
andra
gången
den
här
säsongen.

Målskyttarna
Sami
och
Mange.
Utmärkta
Eyravallenbloggen
var
naturligtvis
på
plats,
läs
matchrapporten
här!
Mer
om
övriga
matcher
i
morgon!