Blogg - publik

Blogginlägg

1. Dop-ad i dubbel bemärkelse!
   Här ligger du och ler, sa sköterskan J-O på Smärtenheten till mig där jag låg i sängen och fick olika smärtlindringspreparat indroppandes i min kropp, och att jag log kanske berodde på att det började kännas konstigt i huvudet. Han frågade om jag kände mig berusad och det ville jag inte hålla med om även om det kanske var så, utan jag sa att jag var yr i huvudet (är väl samma sak?). Jag var så hungrig när jag låg där och J-O fixade två goda ostmackor med marmelad på och en kopp världens godaste kaffe. Det var nästan så jag flög på små moln när jag låg där i sängen och mumsade.
   
   Jag var där på USÖ i mer än tre timmar och då hade jag fått vad jag trodde, tre olika opiater, men det visade sig att det första var endast koksalt och det kan jag säga, att koksaltet inte hjälpte mig ett dugg. Vissa människor kan visst bli bättre bara de vet att de får någonting mot sin smärta, men jag behövde starkare grejer än så. De passade också på att samtidigt prova ut läkemedel mot illamående och de hjälpte de timmarna jag var där, men senare på eftermiddagen när jag var hemma, gick det runt lite i magen och det blev att vila på soffan resten av dagen. Jag ska tillbaka dit nästa vecka eftersom inte all smärta försvann och de vill därför testa andra mediciner.
   
   Jag vill knappt titta i min almanacka på vad jag ska göra en vecka framåt. Det är besök på vårdcentralen på torsdag, fredag på röntgen, måndag på hudkliniken och tisdag på smärtenheten. Jag har blivit remitterad av sköterskan på vc till Hud och det p.g.a. att mitt sår blir bara större och jag vet inte vad de ska kunna hitta på för att det ska kunna bli bättre. Detta har blivit för mig ett riktigt elände och det tar upp hela mitt jag. Det blir inte bara fysiskt jobbigt, utan även psykiskt. Det verkar inte heller som penicillinet jag äter kan ta bort bakterierna, utan de är ettriga och äter istället upp delar av min kropp, känns det som.
   
   I lördags döptes Kian, nu sex månader, i Längbro kyrka och det han gillade sämst var när det spelades psalmer eller kanske han försökte sjunga med genom att gråta. Jag förstår om små barn blir skrämda av orgelmusik för det är ganska hög volym på de piporna. Dopklänningen som Kian hade på sig, sydde min mamma till Alexander när han döptes 1989 och det står broderat namn och datum på den. Jag får leta rätt på någon som kan sy dit Kians namn och dopdag för jag har aldrig varit bra på att brodera. Det enda jag lyckats åstadkomma är några korsstygnstavlor och det är många år sen.
   
   Under eftermiddagen har jag och Berndt tvättat och det känns bra att åter ha en tom tvättkorg och vad mycket lättare det går när man hjälps åt. Nu ska jag bara slappa när bloggen är färdigskriven och kanske det blir ett dopp i karet framåt kvällen. Att gå på promenader med hunden är nästan ett minne blott och det beror på att det gör alldeles för ont i såret när jag rör mig, men om det blir fint väder i helgen så vill jag ner till Rävgången och titta på allt vackert som ett fruset vinterlandskap bjuder oss på.
   
   
    
   Kians dop
    
   Lite mat i magen var inga fel efter dopet.
    
   Melina smakade på ballonger på dopkalaset. Stackars barn, det fanns inget annat att äta!!!!
    
   Bus med pappa Alexander.
   • • Birgitta Stenefjord
     • 25 jan 2012 17:19
     • Permalänk
   • • Kommentarer (9)
     • Facebook Twitter

2. Hemskickad!
   Jag blev hemskickad från smärtkliniken på USÖ idag, vilket kändes snopet. Jag hade bara genom ett telefonsamtal från en läkare där, fått veta att jag skulle komma dit idag för ett opiattest (morfintest) och det var ingen som hade talat om för mig att jag inte skulle ta de värkmediciner som jag brukar använda mig av, innan besöket. Jag hade under natten sovit dåligt och hade ont i mitt sår och det första jag gjorde var att byta förband på morgonen och lägga i bedövningssalva och de senaste dagarna har jag också använt mig av cortison för att slippa lite värk och jag har därför kunnat vara mer aktiv än på länge. Det första läkaren gjorde på smärtkliniken var att säga till mig att ta mig en promenad på sjukhuset för att sätta igång värken. Jag brukar få ont när jag går en stund, men jag gick i gallerian och ner i kulvertarna, men inte fick jag så ont som jag brukar få. Det kommer liksom inte på beställning. När jag kom tillbaka till avdelningen fick jag veta att de inte kunde göra någonting idag för att hjälpa mig, utan jag ska tillbaka nästa tisdag kl 9.15 och då ska jag ”förhoppningsvis” ha ont!!! När jag var klar på USÖ åkte Berndt jag till affären och det dröjde inte länge förrän värken var tillbaka, men det var så dags! Ingen kunde hjälpa mig då.
   
   Förra veckan fick jag ta hand om Melina några timmar två dagar i rad och det var riktigt roligt, intensivt och härligt. Lekarna var mest hela tiden på golvnivå och där brukar vi hamna oavsett om vi är hemma hos oss eller i Kumla. Hela familjen brukar numera vara i Melinas lekrum när vi är på besök där och jag är övertygad om att Melina stortrivs när hon får så många vuxna på knä omkring sig och som vill leka. Hon är bossen!
   
   I lördags åkte vi till Hallsbergs simhall där Kian skulle prova att bada ihop med sin kusin Melina, men det var lite stojigt i barnbassängen och han tyckte det var roligt till i början, men sen började tårarna komma och då var det bara att avbryta. Kanske han gillar det bättre nästa gång.
   
   Till Finnerödja kom vi i söndags och det är nästan exakt ett år sen vi var där och hälsade på min bror och hans sambo. De är så nära oss, men det är ändå så svårt ibland att få till det. Passade också på att tända gravljus på kyrkogårdarna i Laxå och Finnerödja där mamma och pappa ligger begravda. Det var inte lätt att ta sig fram där på alla frusna pölar med lite lätt snö och som gjorde att de inte syntes. Fötterna var uppe i luften flera gånger.
   
   Eftersom det är nytt år så startar planeringen för Bcf Hilda och vi hade styrelsemöte igår kväll. Jag var lite orolig att jag inte skulle kunna sitta på en stol så länge utan att få ont, men det gick över förväntan. Blir lika glad varje gång jag får träffa de andra kvinnorna och jobba med viktiga frågor för våra medlemmar.
   Jag har nu idag bokat plats på Märtas café där vi kan mötas en gång varje månad fram till juni och hoppas att det kommer minst lika många i år som tidigare.
   
   På förmiddagen var jag och handlade lite saker inför Kians dop som är på lördag och det blev ett besök till i affären på eftermiddagen och då för att inhandla lite ingredienser till morgondagens lunch, då Melina och hennes föräldrar kommer hit för att hälsa på, Hannas sista dag på mammaledigheten. Sen blir det pappa Niklas som ska få ta hand om hem och barn under ett par månader, innan Melina ska skolas in på dagis. Nästan ofattbart att det snart är dags, men snart kommer sommaren och då får hon vara hemma en längre tid igen. Då ska vi äta glass och leka i sandlådan, bara hon och jag!
    
   En glad och lite busig Melina hemma hos oss.
    
   Tulpaner, bland de vackraste blommor som finns och underbara att föreviga med kameran.
    
   Alexander o Hanna med sin småttingar i badet.
    
   Vackra isformationer vid bäcken som rinner utanför Sören och Kristinas hus i Finnerödja
   
   • • Birgitta Stenefjord
     • 17 jan 2012 18:33
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)
     • Facebook Twitter

3. Smärtlindring på gång
   Året 2011 slutade inget bra för mig och början på 2012 var inte så mycket bättre. Ganska snart efter att jag hade skrivit mitt förra blogginlägg, dagen före nyårsafton, började jag känna av lite feberfrossa. Det var bara att bädda ner sig på kvällen och nyårsafton tillbringade jag i soffan. Det enda jag fick i mig var en knäckebrödsmacka och ett glas nyponsoppa, min nyårssupé. Att gå ut och äta trerätters var det inte tal om för min del så Berndt och Anna fick gå på restaurang utan mig. När de kom hem igen vid halvtio på kvällen låg jag redan nerbäddad i sängen och när det var som värst med nyårssmällar vid tolvslaget hade sömntabletten tagit mig bort till en annan värld.
   
   Febern har sen kommit tillbaka varannan dag, men nu har jag mått någorlunda några dagar och jag har då passat på att träffa mina kära. Igår var jag till Marieberg och där kunde jag gå en liten stund hand i hand med Melina. Jag köpte en leksaksspis åt henne som hon gillade att leka med när hon kom hem. Hanna skickade en video där jag fick se hur hon rörde om i grytorna, bara tretton månader gammal och hon vet redan hur man ska göra.
   
   Idag har jag träffat Kian en liten stund och det var i Alexanders pappas källare! Hans föräldrar var med förstås. Vi hade bestämt att vi skulle gå igenom förrådet och se om det fanns några leksaker kvar sen Alexander var liten, men det var mest böcker och lite annat som han har velat spara. Att man kan glömma så fort var alla grejor har tagit vägen!
   
   Många i släkten är nu på resande fot i världen och det kom i morse ett sms från Thailand att det var +36 grader och att det var lite FÖR varmt! På Teneriffa befinner sig några andra och de har bl. a badat i havet . Inte är jag avundsjuk inte! Vet att det just nu är omöjligt att ens tänka på att jag skulle orka eller kunna åka iväg, men kanske en dag, vem vet!
   
   Imorgon är det så dags igen att ta sig till min läkare på USÖ och det blir väl bara att gå igenom medicineringen. Har inga röntgensvar att vänta på den här gången. Ska bli intressant att få höra hur mina blodvärden är igen. Förra veckan var jag på smärtkliniken på USÖ och där fick jag först träffa en undersköterska som gick igenom min livssituation och vilka problem jag har. Efter det kom en läkare som undersökte mig för att se på vilket sätt de kan hjälpa mig bäst på. Jag ska åter dit den 17 januari och då ska ett opiattest göras så de kan se om jag tål något morfin samt prova ut tabletter mot illamående. Hade jag kunnat hade jag fått komma dit redan nu till veckan, men nu är det så att jag har lyckan att få ta hand om Melina några timmar på tisdag och onsdag och då kan jag ju inte välja USÖ istället!!! Bästa smärtlindringen just nu är barnbarnen.
   
    
   Avskalad gran! Endast stammen kvar och alla barr låg på golvet. Vilket jobb för lite julstämning.
    
   Solen på väg upp över hustaken där vi bor. Känns att det redan har blivit ljusare ute.
   • • Birgitta Stenefjord
     • 8 jan 2012 17:58
     • Permalänk
   • • Kommentarer (2)
     • Facebook Twitter

4. Blir det bättre nästa år?
   Snart lämnar vi året 2011 bakom oss och den största händelsen i vår familj under året var att mitt barnbarn Kian föddes i juli, en härlig varm sommardag och att jag fick vara med under förlossningen. Melina har utvecklats enormt under året som gått och hon kastar högljudda pussar till mig via telefon när vi inte kan ses. Hur gjorde de förr när det inte varken fanns telefon eller dator för att hålla täta kontakter med sina släktingar om de bodde långt borta? Visst har vi blivit bortskämda med den tekniken?
   
   Två dagar innan julafton satte jag på ett morfinplåster för att ta bort en del av smärtorna, men det ångrade jag när jag blev illamående nästan hela dagen innan julafton, då mycket skulle fixas. Med mycket möda kunde jag sitta vid köksbordet och instruera Berndt vad han skulle göra med bl. a. skinkan och mimosasalladen och det gick riktigt bra för honom. Varför har jag inte låtit honom hållas tidigare med allt julstök? På självaste julaftonen mådde jag hyggligt bra och redan halvsex på morgonen var jag uppe och pysslade inför grötfrukosten. Hann också med att färga håret, vilket jag skulle ha gjort tidigare i veckan, men inte lusten har saknats. Allt i sista stund!
   
   Ingen annan blev sjuk under julen och det var underbart att vi kunde göra det vi hade tänkt oss. Jag kan inte skryta med att jag åt mycket julmat, men jag smakade lite av det bästa. Sill och lax hoppar jag alltid över vilket förvånar många, men så är det! Berndts dotter Malin hade gjort en grönkålsstuvning som jag tyckte var jättegod. Kul med något nytt. Tomtarna kom som väntat både hos oss och i Dömmesta och Melina blev faktiskt inte rädd, men hon ville inte att tomten skulle hålla henne. Bäst att få vara hos sin mamma. Kian däremot sov när tomten kom. Kanske det var bäst för honom. Det blev riktigt många paket för barnen att öppna och det var svårt för Amanda och Melker att välja vad de skulle leka med när alla klappar var öppnade och de var både nöjda och glada.
   
   Jag har i vanlig ordning varit på omläggning av mitt sår på vårdcentralen denna vecka och sköterskan tyckte det såg lite annorlunda ut än tidigare. Det hade bildats som en liten gång in under huden, så ett par timmar senare fick jag gå till cytostatikamottagningen där en läkare skulle titta på det. Såret är så nära min ”port” (en dosa som de ger behandlingar i) och de ville kolla att inte såret har öppnat sig ända in till den. Nu var det inte så som tur var, och de vill inte gärna operera bort den, eftersom det då blir ytterligare ett sår som ska läka. Jag önskar att ”porten” skulle gå att ta bort för den smärtar mycket, men jag vill inte heller utsättas för andra problem. Har nu under veckan åter fått ta en hög dos med penicillin, men fr. o m idag får jag minska ner till ett par tabletter om dagen.
   Har också blivit remitterad till smärtkliniken dit jag ska nästa vecka och min förhoppning är nu att de ska kunna ge mig något smärtstillande som lugnar det onda i såret. Tänk att du har ett sandpapper skavandes i ett öppet sår, så känns det för mig.
   
   Imorgon är det nyårsafton och planerna har varit länge att vi ska gå ut med Anna, Berndts yngsta dotter och äta trerätters på en restaurang. Bordet bokade vi för drygt en månad sen för att vara på den säkra sidan. Vi brukar vara här hemma varje nyårsafton och laga god mat tillsammans, men i år orkar jag inte hålla på. Önskar nu bara att inga käppar sätts i nyårshjulen utan att vi kan komma iväg och bara njuta av god mat. För våra djurs skull hoppas jag också på att folk har vett att låta bli att skjuta smällare och nyårsraketer i tätbebyggda områden.
   
   Gott slut på det gamla året och ett riktigt Gott Nytt 2012 önskar jag er!
   
    
   Kian, en glad tomtenisse!
    
   Melina har fullt upp med att välja vilket paket hon ska öppna.
    
   Blombudet kom innan med en härligt stor tulpanbukett från min vän Viola.
   
    
   Tulpan som nästan är överblommad, men ack så vacker.
    
   Glada barn, Amanda och Melker som längtat så efter julafton.
   • • Birgitta Stenefjord
     • 30 dec 2011 17:54
     • Permalänk
   • • Kommentarer (5)
     • Facebook Twitter

5. Julstressad? Inte jag!
   Redan vid halv nio i morse blev jag hämtad av Hanna och Melina för jag skulle till USÖ för att få blod igen och då ville de följa och hålla mig sällskap och jag kan lova att de tre timmar jag var där, bara sprang iväg. Blodproverna jag lämnade igår visade inte jättelåga värden, men för att de inte skulle sjunka så mycket till, var det ändå bäst att få lite ”skjuts” uppåt med nytt, fräscht blod, så att jag orkar med allt julstök. Melina har annars svårt att vara still och vill upptäcka nya saker, men på sjukhuset var hon lugn. Fick titta på fiskarna i akvariet som finns i väntrummet och det hon tyckte var mest roligt var att använda kontrollen till min behandlingsstol, så jag åkte upp och ner, fram och tillbaka med kroppen. Hanna och jag skrattade så tårarna rann. Lilla godingen gör mig så gott. Likaså är det med Kian som jag var och hälsade på i söndags. Nu är han inte lika reserverad mot mig längre, utan nu gick det bra att sitta i mitt knä.
   
   Alexander var häromdagen och köpte sin första riktiga gran och den lyser så grann i vardagsrummet. Den doftade gott också och nu riktigt längtar jag att få ta in granen från balkongen, som vi köpte för drygt en vecka sen. Hoppas barren kommer att sitta kvar och att den inte luktar så illa som den första granen vi köpte förra året gjorde. Det blev då att i sista minuten leta efter en ny och det vill jag inte uppleva i år igen.
   
   Jag får nu göra ett uppehåll med penicillinet tills jag får ett svar på det nya bakterieprovet som togs idag. Jag har mått illa av medicinen och magen har varit orolig och så vill jag inte ha det när julen står för dörren. Matlusten har nästan helt försvunnit och den vill jag ha tillbaka, när så mycket gott ska dukas upp på julafton. Här hemma doftar det nu köttbullar och jag är överraskad själv över att jag orkade (fick hjälp av Berndt) få de klara redan idag. De var planerade att göras imorgon, men nu är jag ett steg före, äntligen! Jag som tycker att bara dagarna har gått och jag inte har fått något vettigt gjort.
   
   Imorgon ska såret läggas om igen på vårdcentralen, en vecka går fort. Det går ganska bra att lägga om det själv varannan dag, men sist fick jag med fel kompresser från vc och det gjorde att gelen som jag lägger på såret, rann ut. Det höll inte tätt. Kletigt värre!
   
   Nu är det inte många dagar kvar till julen och jag avundas inte de som måste stressa med julklapps- och matinköp i sista minuten. Ett sätt att stressa upp sig kan vara att gå in på Facebook där många lägger upp jättefina bilder på t.ex. sina hemmagjorda pepparkakshus, saffransbröd och färdigklädda granar. Igår var det ett sånt där pysselprogram med allas Ernst på tv och jag låg i rummet bredvid och mådde illa av penicillinet. Jag kan lova att det inte blev bättre när jag hörde genom väggarna, hans julhurtiga röst. Ibland blir det bara för mycket, men jag kräktes inte, fast det var nära.
   
   Jag kan inte tänka mig att vara utan barn, barnbarn, min sambos barn eller barnbarn under julhelgen och även om vi alla inte skulle kunna träffas just på självaste julafton, så har vi fler dagar att välja på. Vi börjar på julaftonsmorgon med grötfrukost hos oss med mina barn och sen har vi knytis hos Berndts dotter med familj i Dömmesta.
   
   Jag vill önska er alla en riktigt härlig GOD JUL och hoppas ni har familj och vänner nära er kommande helg.
   
    
   Vår vackra amaryllis som blommar nu.
    
   Melina är nyfiken på tomten som kan sjunga och dansa
    
   Busfröken, som nyss ätit mat på USÖ.
   • • Birgitta Stenefjord
     • 20 dec 2011 18:48
     • Permalänk
   • • Kommentarer (4)
     • Facebook Twitter