Är gymnasiet ett måste?
Relaterat
I Sverige i dag har vi en nioårig obligatorisk grundskola även om de allra flesta går vidare till gymnasiet. Men det är trotts det en och annan som inte gör det. För oss 40-talister gick de allra flesta inte heller på gymnasiet. Och många är det som inte ens har nioårig skolgång, utan kanske bara åtta. Att gå på läroverket, som det hette då, och ta studenten på någon av de tre eller möjligen fyra linjer som fanns då, var ett stort privilegium. På några orter fanns det även ett tekniskt gymnasium. Däremot fanns det tvåårig fackskola där det krävdes ett års praktik innan man fick gå vidare.
I dagens Örebro sökte en ung kvinna i 40-årsåldern flera arbeten när hon flyttade tillbaka till Närke-slätten, efter att några år bott på annan ort. Sedan hon gick ut nian har hon arbetat på restaurang, i affär, på kontor etcetera, och alltid varit mycket omtyckt för sitt trevliga sätt. Som kassörska i en Ica-butik blev hon för några år sedan uppmärksammad av en kund, som var bankchef, varvid hon blev anställd på banken och fick gå många interna kurser och hade en lysande framtid att se fram emot.
Så fick hennes make ett nytt arbete och familjen flyttade tillbaka till Örebrotrakten och hon började söka nytt jobb och var kallad på flera intervjuer, bland annat på bank, där hon fick hon förord i flera fall. Men då visade det sig att det ”saknades” ett papper, studentbetyget. Hade hon som skoltrött 16-åring gått någon av de tvååriga utbildningar som fanns då, gått till exempel fordonsprogrammet, eller någon annat irrelevant utbildning för detta bankjobb, så hade hon fått anställning. Men nu var det stopp, även om den lokala chefen ville anställa henne, för på huvudkontoret hade man beslutat om den policyn att alla anställda ska ha gått gymnasiet.
Man ställer sig då frågan: har vi en obligatorisk skolgång på tolv år? Även de med ”bristfällig” utbildning kan göra ett bra jobb. Man kanske ska börja tala om formell eller reell kompetens.
”Ej gymnasist”
Filipstad
