En grupp engelska forskare studerade en grupp dvärgchimpanser och fann deras beteende mänskligt och tillmätte dem intelligens. En indisk forskare, som tog del av rapporten, fann forskargruppens rapport mer aplik än vetenskaplig. Detta hände för länge sedan men jag kom osökt att tänka på episoden när jag såg filmteamets imponerande dokumentär om valarnas fångstmetoder, som utvecklats under miljoner år. Som hos alla djur sker beteendeutveckling genom att försöka – misslyckas och ett lyckat beteende upprepas och präglar artfränder och avkomma att göra likadant. Det behöver inte vara ett genetiskt nedärvt beteende men är helt visst inte ett intelligent beteende. De saknar den del av hjärnan som rymmer förutsättningar för medvetande och är nödvändig för kognitivt, överlagt beteende. Djur som toppar näringskedjorna saknar eller har mycket få fiender och kan därför utan risk närma sig andra varelser av nyfikenhet, som bekant inte alltid är tecken på intelligens. Delfiner som ser sin egen spegelbild uppfattar en annan delfin, som den bara kan röra vid med näbben och stryka sig mot, ett beteende som markerar ofarligt närmande. Att tolka detta beteende som uttryck för mänskliga känslor är tämligen ointelligent för att inte säga korkat – men mänskligt, typiskt mänskligt. För att vi själva har ett uppövat intellekt, kan förstå orsakssammanhang och kommunicera med större eller mindre precision, är detta förbehållet människan och hennes unika hjärna. Det kan tilläggas att en människa mycket väl kan leva utan medvetande (det har åtskilliga hjärnskador visat). Medvetandet är alltså inte livsnödvändigt men sannolikt en förutsättning för civiliserad kultur, kommunikation, forskning och utveckling. Även det spektrum av känslor människor kan uppleva är artspecifikt och i många fall individuellt. Övriga djur ”upplever” inte men reagerar på sinnesorganens signaler – ser, hör, luktar och känner – och lockas, ignorerar eller flyr. Bara en människa kan tolka djurens beteende som uttryck för känslor. Det känns närmast pinsamt när en kommentator till en vetenskaplig dokumentär uttrycker sig så naivt och okunnigt, men är samtidigt ett bra exempel på vår egen språkligt präglade begreppsvärld, som gör det möjligt för oss att tänka, en möjlighet som dessvärre sällan utnyttjas fullt ut.

”SPz”

Örebro