EU vill bli bäst – med hjälp av Örebro
Relaterat
Artikelserie
- Ledarkrönika: Lars Ströman
- Lars Strömans senaste krönikor
- SD borde inte framkalla skrämselhicka 2012-11-04
- Hellre 200 än 30 asylsökande 2012-10-25
- När är det okej med låga priser? 2012-10-23
- Nej, jag har inget emot Lettland 2012-10-11
- Den stora boxningsmatchen 2012-10-10
- Tyst diplomati – inte passiv 2012-10-03
- Svarttaxi mot jämställdhet 2012-04-04
- Både eufori och politik i Baku 2012-03-22
- Inga kritiker på nyhetsplats? 2012-03-01
EU försökte bli bäst i världen på allt möjligt, både tillväxt och miljö, år 2010. Det gick inte så bra. Nu försöker EU bli bäst igen. Nu ska målet vara uppnåt 2020. En skillnad mot förra gången var att Regionförbundet i Örebro faktiskt försöker vara med och förverkliga planerna.
När EU:s ledare bestämmer sig för att minska koldioxidutsläppen måste det så småningom leda till att lastbilar körs på andra bränslen, att fler transporter sker med tåg och att en och annan privatperson säljer bilen och börjar cykla i stället. Regionförbundet har antagit en plan för effektivare energianvändning.
Men låt oss börja från början. Ursprunget till regionförbundets beslut är något som hände för länge sedan. Det var i mars 2000. EU:s ledare samlades i Lissabon. De bestämde att EU skulle bli bäst i världen. Starkaste ekonomin. Minst arbetslöshet. Bäst på miljö. Bäst på att se till att människor inte blir utslagna. Bäst på barnomsorg. Bäst på jämställdhet mellan män och kvinnor. Ja listan var lång. Mycket lång.
Jag var själv i Lissabon och bevakade mötet. Det var ett EU som präglades av självförtroende och tillförsikt. Naturligtvis kan EU-länderna inte bli bäst i världen bara genom ett klubbslag. Tanken var att länderna skulle tävla med varandra om att bli bättre på en rad områden. Det kallades för den öppna samordningsmetoden.
Målen skulle vara uppfyllda år 2010. Då skulle hela världen spana på EU och beundra dess fantastiska ekonomi.
Nu blev det inte riktigt så. 2010 blev snarare ett år då EU på allvar fick ta itu med den akuta skuldkrisen.
Men skam den som ger sig. Nu har EU-länderna en annan strategi att luta sig mot. EU 2020-strategin. Den är inte fullt lika bombastisk som Lissabon-strategin. Men det är ändå ett antal ambitiösa mål. Sysselsättningen ska öka till 80 procent. Utsläppen av växthusgaser ska minska. Utbildningsnivån ska höjas. Det låter som om det är långt till år 2020. Men det närmar sig. Det är åtta år kvar. Snart sju. Om det ska vara någon mening med de stora målen för år 2020, måste det gå åt rätt håll redan i år. Och nästa år.
För någon vecka sedan antog Regionförbundet i Örebro en egen 2020-strategi. Regionförbundet i Örebro är en av 14 regioner och kommuner i Europa som deltar i projektet ”EU 2020 going local”. Var och en av dem ska åstadkomma en lokal tillämpning av målen. De träffas och de lär av varandra.
Det Regionförbundet i Örebro koncentrerar sig på är energisektorn. Åkare ska köra mer energisnålt. Ny fordonsteknik ska prövas. Och det faktum att Hallsberg är en betydelsefull järnvägsknut ska utnyttjas.
EU:s ledare kan fatta hur många beslut som helst om ökad sysselsättning och minskade koldioxidutsläpp. Om det inte följs av åtgärder på den lokala nivån blir besluten meningslösa. Och Lissabonmålen blev så många och så högtidliga att de blev orealistiska.
När jag berättade för kommunpolitiker om Lissasbon-strategin i början av 2000-talet, såg de ut som fågelholkar. Eller så brydde de sig inte.
Det faktum att Regionförbundet tagit sig an EU 2020-strategin är ett steg framåt. Om det lyckas är en annan sak.



