Anna Jardfeldt på Utrikespolitiska institutet tror på en pristagare med kopplingar till den arabiska våren, till exempel en nätaktivist.
Visst är det tänkvärt att var och en som har en dator kan bekämpa diktaturer. Det kan handla om att vidarebefordra ett nödrop från en person på väg att fängslas, att skicka mejl till diktaturer och kräva att politiska fångar släpps, att vidarebefordra ett twittermeddelande om inbördeskrigets Syrien eller att samordna uppmaningar till protester mot en förtryckarregim.

Det var inte internet som skapade den arabiska revolutionerna våren 2011, utan ett utbrett folkligt missnöje med korrupta makthavare. Men internet spelade en roll för mobilisera protesterna – och sprida information. När protesterna växte försökte president Mubaraks regim att blockera nyheter. När inte det hjälpte ryckte regimen ur sladden. Internettrafiken i Egypten minskade med 90 procent. Men det gick inte att strypa flödet helt och hållet. I bland annat Sverige fanns det nätaktivister som hjälpte till att hålla internet i Egypten öppet.

Regimer i länder som Kina och Iran vill att medborgare och företag ska ha tillgång till internet. Helst ska folk läsa sådant som inte handlar om mänskliga rättigheter och demokrati. Men systemet läcker. Kontrollen är inte heltäckande. Och bloggarna hittar på nya kodord som lurar diktaturens kontrollsystem.

Nobels fredspris är en spegling av tidsepoker. Miljöaktivisten Al Gore fick priset, under en period då många talade om växthuseffekten. President Obama fick priset för att det fanns en förhoppning att han skulle stå för något nytt. Egentligen har Obama inte åstadkommit så mycket när det gäller fred och säkerhet i världen. Mellanösternkonflikten är lika olöst i dag som för fyra år sedan.
Som spegel av en tidsepok vore ett Nobelpris till en internetaktivist helt rätt i år.