Det är svårt att påminna sig en period med sådana spänningar i världsekonomin, som vi sett de senaste åren. Delar av EU lider av en allvarlig skuldkris. Uppblåsta fastighetsvärden har i flera länder punkterats, vilket satt familjer i en situation där lånens storlek kommit att överstiga fastigheternas värde. Arbetslöshet slår hårt mot människors betalningsförmåga.

Det finns i flera länder inslag av bristande politiskt förtroende, där människor inte upplever att deras politiker gjort tillräckligt för att undvika krisen. Vidare finns inslag av att politiker inte har varit tydliga om lägets allvar eller med vad politiken haft råd att leverera för åtaganden.

Därtill kommer att en rad regioner och kommuner har egna underskottsproblem. På samma vis kan i USA till en kraftigt ökande federal statsskuld läggas delstaternas skuldsättning och lokala samhällens skulder.

I USA är de politiska låsningarna kanske större än någonsin inför kommande presidentval. Det har tidigare varit snubblande nära att landet skulle slå i det av kongressen beslutade lånetaket och därmed få stänga ner delar av den offentliga verksamheten. Landet har tillväxtkraft, men de federala finanserna hämmas av att de stora partierna inte kan mötas för att hantera landets utmaningar.

Mycket görs för att undvika fördjupade problem för euron och eurozonen. Men man kan redan nu konstatera att när krisen är över för eurozonen, så kommer sakernas tillstånd inte automatiskt att återgå till vad de var före krisen.

För samtidigt som det i Europa under flera år har funnits avsevärda problem med offentliga finanser och tillväxt, så har ekonomier som Kina fortsatt att växa. Gungbrädan i världsekonomin tippar just nu, vilket kommer att få och redan har fått politiska konsekvenser.

Det är inte så att länderna i EU inte kan återskapa stabila ekonomier. Det räcker med att studera Sveriges resa sedan 90-talskrisen för att se att det är möjligt. Men vägen är lång och mödosam, den kräver bred politisk uppslutning för reformer och saneringsprogram och uppriktighet gentemot befolkningen om vilka uppoffringar som är nödvändiga.

Sådant arbete är inte över på ett par år, utan kräver snarare något drygt decennium. Men det är möjligt.

Det är heller inte så att dagens snabbväxande ekonomier givet för alltid kommer att fortsätta växa. Japan, som från slutet av 1800-talet fram till för bara något decennium sedan var ett ekonomiskt under, har därefter fastnat i ekonomiskt stillastående.

Kina står också inför politiska och ekonomiska utmaningar. Banksektorn döljer inslag av dåliga lån, fastighetspriserna är uppblåsta i tillväxtområdena, landet har fortsatt oreformerade och olönsamma statsföretag och tillväxten har inte nått landets alla delar. Ledarskapet bygger sin legitimitet på ständig och stor tillväxt. Tillväxten måste hållas uppe för att hålla arbetslösheten nere. Vad händer när tillväxten viker, eller när en mer välmående befolkning söker inte bara ekonomiska framsteg utan också politisk frihet?

I allt detta hör Sverige till de länder som står starka, med solida offentliga finanser och stadig ekonomisk tillväxt. Det är givet att omvärldsutvecklingen påverkar oss – Sverige är ett av världens mest exportorienterade industriländer. Men Sveriges fundamenta är starka, vilket gör det möjligt att fortsätta investera i att bygga landet starkt för framtiden.

Sverige lärde läxan av 90-talskrisen, detta är värt att uppmärksamma när våra sydliga grannar i EU pressas oerhört hårt ekonomiskt. Där ska vi aldrig mer hamna.

Reformer som vitaliserar ekonomin måste fortsätta. Sverige hör till världens tre-fyra mest konkurrenskraftiga länder i dag och så ska det förbli. Det är resultatet av långsiktig politik för stabilitet och konkurrenskraft.