Jag förundras ofta över att det är så få människor som engagerar sig öppet och aktivt i samhällsdebatten. Själv är jag inte partipolitiskt aktiv, men menar ändå att det är viktigt att vara aktiv i debatt och utveckling på olika sätt, om man ska ta sitt ansvar som medborgare, om man vill värna om de som har det svårt, om demokratin och om kommande generationer. NA:s insändar- och debattsidor är därför ett mycket viktigt forum.

Vi får gå tillbaka till 70-talet och vänsterrörelsens demonstrationer för att finna ett riktigt aktivt samhällsengagemang, om vi bortser från miljöengagemanget och det begränsade engagemang som finns i en del andra, viktiga frågor.

Det verkar som om svenskarna inte längre bryr sig. Kanske beror det på att många känner sig stressade och inte orkar med mer engagemang än det man redan har? Eller har man givit upp hoppet om att kunna påverka politiker och andra beslutsfattare? Eller är man av något skäl rädd för att stå upp för sina synpunkter? Eller måste en svensk organisera sig och vara med i en förening för att kunna påverka och yttra sig som enskild person?

Vi är ju ändå kanske världens mest genomorganiserade nation med föreningar och organisationer för alla företeelser och intressen och en hierarki och byråkrati i den offentliga verksamheten som räcker för att organisera minst 100 miljoner människor, trots att vi inte ens är tio miljoner.

Bland de som engagerar sig i debatten via insändare och inlägg i tidningar och på internetsajter väljer nästan alla, politiker undantagna, att vara anonyma. Även om man riskerar att människor felaktigt tror att man strävar efter uppmärksamhet och makt eller upplevs som en ordfabrik om man ger sig till känna, menar jag att det är viktigt att människor står upp för sina synpunkter och inte gömmer sig bakom pseudonymer. Hur ska vi annars undvika att en elit av politiker, kapitalister, kyrka eller massmedia styr och bestämmer över människor utan inflytande? Tyvärr har denna utveckling i anonymitetens tecken också inneburit att man på Internet kränker människor på ett sätt som skulle rendera fängelse i en dom i rätten.

Varför finns det till exempel så få läkare och sjuksköterskor som öppet deltar i samhällsdebatten? Beror det på att man tolkar sin yrkesetik som så att man inte behöver eller ska vara en aktiv samhällsmedborgare? Eller beror det på att det är ett ”skrå” där man ofta umgås och debatterar med kollegor och har relativt få bekanta inom andra yrkeskategorier?

Det senare behöver inte vara anledningen eftersom det också gäller lärare som, trots att de ofta umgås med kollegor, ändå skriver en del insändare och deltar i debatt.

Måhända är det rädslan för konsekvenser från vänner, arbetskamrater och arbetsgivare som hämmar? Rädsla för vad? Om man har vänner, arbetskamrater och arbetsgivare som inte kan acceptera en öppen debatt där man skiljer på sak och person, bör man byta vänner och arbete!

Jag menar inte att man ska skriva insändare om rena arbetsplatsfrågor som man bör diskutera internt. Men när det gäller frågor som rör en hel samhällssektor eller bransch, till exempel sjukvården, finns det all anledning för att de som verkar inom den också agerar mer aktivt och öppet. Man kan se och höra en och annan pensionär gå in i debatten när de slutat en anställning. Varför inte tidigare?

Sjukvårdspersonal av alla kategorier har all anledning att vara aktiv i samhällsdebatten vad gäller till exempel Försäkringskassans negligering av läkarnas intyg, effektiviteten inom sjukvården där vi har fler läkare än någonsin men där ändå tillgängligheten för många patienter är alltför låg och inte minst de låga lönerna för de som vårdar människor, jämfört med till exempel ingenjörer som vårdar maskiner.

Det finns, som väl är, väldigt många människor som gör fantastiska ideella insatser i det tysta inom till exempel idrott, kultur, kyrka och det sociala. Däremot är det tyvärr få som öppet deltar i den offentliga och öppna samhällsdebatten.

Varför?