Under förra veckan har Svenska Dagbladet haft en stor och ingående serie artiklar om den förmente seriemördaren Thomas Quick, numera Sture Bergwall. De missgrepp och felsteg som redogörs för i artiklarna är häpnadsväckande och visar obarmhärtigt hur en dysfunktionell rättsapparat, tillsammans med en lika dysfunktionell rättspsykiatrisk institution samarbetade för att få en serie fällande domar. Sture Bergwall har nu begärt resning i flera av fallen och har hittills friats helt i två fall. Flera resningsansökningar är på väg.

Men det som är mest skrämmande i historien är faktiskt inte hur de olika instanserna samarbetade för att få en oskyldig, tungt drogad mytoman fälld. Nej, det som är mest skrämmande är hur olika aktörer styvnackat vägrar tillstå att det har begåtts några som helst misstag. Christer van der Kwast, som var åklagare står kvar vid sina tidigare handlingar och dömer ut samtliga resningsansökningar som ”tunna som vatten”.

Förre justitiekanslern Göran Lambertz, numera justitieråd vid Högsta domstolen, var den som hade möjlighet på den tiden att låta nya granskningar äga rum, men valde hellre att vara passiv. I dag menar han att det är endast en av de tidigare rättegångarna som skulle, enligt hans uppfattning, vara mindre bra. Det juridiska etablissemanget har sålunda slutit sig samman och vill inte vidgå några misstag. Är detta unikt eller kan vi se ett liknande mönster i andra fall?

Det som först och främst kommer upp i tankarna är da Costafallet, där två läkare, på extremt lösa boliner, anklagades för att ha mördat och styckat en prostituerad narkoman. Detta trots en total avsaknad av tekniska bevis, trovärdiga vittnen, möjligheter eller motiv. Trots friande dom i tingsrätten ”fälldes” de genom att lagmannen Carl-Anton Spaak, av ”pedagogiska skäl” skrev in i domskälen att det var ställt utom all tvivel att de gemensamt hade styckat kvinnan. Då det inte är möjligt för en åtalad att överklaga vare sig en friande dom eller felaktiga skrivningar i domskälen, var de därmed fast i ett moment-22, friade men ändå fällda.

Ännu i dag, drygt ett kvartssekel efteråt, har de två läkarna inte fått upprättelse och nu senast har Högsta domstolen vägrat dem resning.

Många av oss minns också fallet med Joy Rahman, hemvårdaren som först dömdes för mordet på en av hans patienter för att, många år senare, bli frikänd och tilldömas mer än tio miljoner kronor i skadestånd. Även här stod det juridiska etablissemanget styvnackat kvar vid sin syn och vägrade in i det längsta att medge resning.

I det uppmärksammade fallet med narkosläkaren på Astrid Lindgrensjukhuset i Stockholm har Chefsåklagare Håkan Roswall lojalt kunnat konstatera att inga fel begicks, trots att häktespersonalen utsatte narkosläkaren bland annat för sömndeprivering och lät henne inte få någon mat det första dygnet. Självkritik? Inte här inte!

Jag går här inte in på hur Migrationsdomstolen i det närmaste har satt okunskap och fördomar i system i sin behandling av tjetjenska asylsökande.

I boken ”Felaktigt dömda – Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt”, under ledning av Hans-Gunnar Axberger, professor och före detta justitieombudsman, går man igenom ett antal fall där rättsprocessen har lett till att oskyldiga dömts till långa fängelsestraff. Boken avslutas med ett antal förslag till hur man i framtiden skulle kunna undvika sådana katastrofer.

Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) har förra hösten, tillsammans med två kolleger, i Axbergers anda motionerat om en så kallad resningsdomstol som skulle vara fristående från det gängse systemet och ” … enda uppgift skulle vara att pröva ansökningar rörande resning, återställande av försutten tid och domvilla.” Med andra ord rena misstag och felgrepp varvid Högsta domstolen skulle kunna koncentrera sig på reda prejudikat.

I normala fall ska politiker inte lägga sig i domstolarnas arbete, dessa ska vara självständiga och oväldiga. Men då detta inte sker, då domstolarna bevisligen saknar förmåga till självinsikt, självkritik och självrättelse, är det hög tid för det politiska systemet att ta det juridiska i upptuktning. Inrättandet av en resningsdomstol borde vara en självklarhet.