Frågan om huruvida församlingarna i Örebro ska bilda ett gigantiskt jättepastorat eller om tre av församlingarna (Almby, Längbro och Olaus Petri) ska bli självständiga pastorat blev aktuell i början av sommaren. En splittrad stiftsstyrelse förordade det första alternativet. Den debatt som följt har gett intrycket att frågan är enkel och självklar.

De församlingar som ”tvingas” in i storpastoratet känner sig överkörda, kanske till och med hotade av dem som tycker att förslaget är bra. Jag blev till och med uppmanad att inte lägga mig i eftersom jag står på ”fel” sida.

Fast det är jag inte så säker på att jag gör. Jag tycker som sagt att frågan är svår och långtifrån självklar. Stiftsstyrelsens majoritet anför främst ekonomiska och organisatoriska skäl för sitt ställningstagande.

Bland annat nämns att det inte finns några förslag för de gemensamma verksamheterna. Detta är inte ett argument i sig eftersom detta säkert kommer att ordna sig om bara viljan finns. Det finns ju redan i dag frivilliga överenskommelser församlingarna emellan, till exempel vad gäller hur man ska hantera prästbrist (man ställer upp för varann).

Samtidigt är det ett faktum att vissa församlingar har en starkare ekonomi än andra och givetvis får en flerpastoratsmodell konsekvenser för de ekonomiskt svagare församlingarna.

En annan aspekt stiftsstyrelsen lyfter fram är de diakonala (sociala) utmaningarna. Att den sociala strukturen ser olika ut i olika delar av det tilltänkta pastoratet är ett faktum och något som måste hanteras på ett ansvarsfullt sätt. Inte minst för de drabbades skull. Jag tror att det är av underordnad betydelse hur många, eller hur stora, de framtida pastoraten blir. Kyrkans uppdrag är ju att verka i samhället, inte minst att stå på de svagas sida. Där tror jag att vi måste se till uppdraget mer är till organisatoriska strukturer. Sviker vi detta uppdrag sviker vi också den Gud vi är satta att tjäna!

Man pekar också på att församlingsgränserna spelat ut sin roll. Många bryr sig helt enkelt inte om ifall den aktivitet de efterfrågar finns inom den egna församlingen eller ej. De söker i stället upp den verksamhet de är intresserade av oavsett var den finns. Detta faktum tycker jag är ett riktigt dåligt argument. Det är visserligen sant, men vad har det för betydelse för hur den framtida organisationen ska se ut? Det viktiga måste väl vara att skapa en organisation som optimerar möjligheterna att fullfölja det uppdrag man har.

Man lyfter också fram vikten av ömsesidig tillit. Mitt intryck är att denna fått sig några kraftiga törnar. Många upplever inte att de fått möjlighet att påverka, andra känner sig överkörda och det enda vi med säkerhet vet är att frågan kommer att avgöras inom bara några månader.

De fem reservanternas främsta motivering till att dessa tre församlingar borde få bryta sig loss är att de vill. De har framfört sådana önskemål och då ska de också bli lyssnade på.

Det är nog ett av de sämre argument jag hört på länge. Att ”lyssna på” och ”hålla med” behöver inte vara samma sak. Man kan mycket väl lyssna och ta till sig argument men ändå komma till en annan slutsats.

Frågan är alltså inte så enkelt som vissa vill få det till. Mitt största bekymmer, förutom den osäkerhet om faktiskt utfall som förändringar ju alltid innebär, är det extrema demokratiunderskottet. Det är ett begränsat antal människor som varit involverade i detta och de som ytterst berörs, församlingsmedlemmarna, kommer inte att ha mycket att säga till om.

Frågan avgörs redan i höst och det finns ingen möjlighet att i val visa vad man tycker i denna fråga. Din chans att påverka är att skriva insändare eller skriva på protestlistor. Oavsett var du står i denna fråga bör du ta den chansen och göra din röst hörd!