I NA 10 juli tas upp att Bup Örebro inte riktigt klarat vårdgarantin. En del barn har fått vänta mer än 30 dagar på ett första besök. Det är utmärkt att verksamhetschefen Anita Ivarsson påpekar att denna vårdgaranti – som premierar kort väntetid – riskerar att göra vården lidande.

Men när verksamhetschefen (om rätt citerad i NA) säger sig vara nöjd med patientsäkerheten blir jag mycket oroad.

Den ordning som Ivarsson infört på Bup när det gäller bedömning och diagnostik har stora brister och det går ut just över patientsäkerheten. Man får i dag träffa två till fyra personer – olika varje gång – i det första bedömningsskedet. Man använder vid första besöket på Bup frågeformulär som bara tar upp symptom men inte det barnen varit med om. Och formuläret speglar inte ens alla viktiga problem. Bedömning och diagnos inom barnpsykiatri bygger på berättelser och då inte bara om symptom utan framför allt det barnet och familjen varit med om. Jag har sett flera exempel där man missat – och inte gett adekvat behandling – till barn som utsatts för trauma.

Att barnet och familjen får träffa flera olika personer och bristfälliga symptomformulär ökar riskerna. Statistiken stöder denna dystra bild.

40 procent av barnen på Bup får en adhd-diagnos, ett tillstånd som anses finnas hos cirka fem procent av alla barn.

Men när det gäller sexuella övergrepp ser vi mycket få på Bup, trots att mellan fem och tio procent av alla barn är utsatta för grova övergrepp, enligt forskningen. Det går inte heller att, som psykiatridirektör Birgitta Johansson säga att det tar Barnahus hand om (Nämnden för psykiatri 28-29 mars). I Linköping, där Barnahus också finns, har Bup fortfarande lika många barn i behandling för sexuella övergrepp som vi hade i Örebro vid den nedlagda specialmottagningen Hans och Greta. Utvärdering av Barnahus visar också att de i stort bara hanterar juridik men inte de behandlingsinsatser som är nödvändiga.

Jag har upprepade gånger både muntligt och skriftligt påtalat dessa brister. Men som framgår av ledningens uttalanden utan framgång. Om det är brister i min kommunikation, ledningens kompetens eller deras maktfullkomlighet som är hindret får andra avgöra.

Jag har också framfört kritiken till psykiatrinämnden. Nu har landstinget tillsatt en programgrupp som ska kartlägga hur ungdomar med psykisk ohälsa bemöts av vården. Bland annat följande: ”Hur ser utveckling över tid ut när det gäller psykisk ohälsa och speciellt neuropsykiatriska tillstånd”. Det är oklart varför – och framför allt hur – man ska fokusera på ”neuropsykiatri” som vilar på dålig vetenskaplig grund. Av skäl som ovan har jag lämnat förslag till politikerna att det är viktigt att också undersöka hur traumatiserade barn som nu inte syns i Bups statistik ska få hjälp.

Risken finns också att det återigen blir psykiatrin som får utreda sig själv eftersom ”professionellt stöd ska ges programarbetet från psykiatrin och primärvården.” Man skriver visserligen att ”även kompetens från andra aktörer kan inhämtas ...” Det är viktigt att politikerna nu tar sitt ansvar och ser till att granskningen denna gång görs med medverkan av personer med bred barnpsykiatrisk kompetens och som står utanför psykiatrin i Örebro.

Jag vill också ge ett konkret förslag: ta kontakt med Bup Gamlestaden i Göteborg som var den första Bup-mottagning som klarade vårdgarantin. De gör ett barnpsykiatriskt gott arbete fast de inte har mer resurser än i Örebro. De har en systemisk och familjeterapeutisk inriktning. De har en medarbetare som följer barnet och familjen och efter varje möte görs en gemensam noggrann bedömning – även med diagnoshypoteser – där alla kompetenser är med; barn- och ungdomspsykiater, psykolog, kurator, sjuksköterska och lärare. Så det går faktiskt att förena effektivitet med säkerhet och adekvat barnpsykiatriskt bemötande. Om kunskapen och viljan finns!