”Den mjuka revolutionen” var vad de kallade den, de tunisiska medlemmarna i Socialdemokraternas systerparti, Ettakatol.

En man berättade att när han var ute på gatan och Ben Ali störtades var det en person i det stora folkhavet som tog upp en sten för att kasta men alla runtomkring sa – nej, inget våld.

Till skillnad från Libyen och Egypten har man fått en mjuk övergång till demokrati och någon sa, angående den nya friheten att människor säger ungefär ”Jag kan visst gå mitt i gatan, det är ju demokrati. Och förut stannade man vid rödljus men inte nu, man kan ju göra det man vill ...”

Samtidigt som Syrien skakas av ohyggligt våld och demokrati inte existerar, Egyptens militär biter sig fast vid makten och klanstrider hotar i Libyens spirande demokrati, har Tunisien hunnit relativt långt. Men bara relativt. I höst hoppas demokratiska krafter få igenom en sekulär konstitution som säkerställer demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Under en vecka i slutet av juni hade jag förmånen att som representant för länets socialdemokrater tillsammans med två personer från Uppsala partidistrikt studera demokratins framväxt och möta entusiastiska demokratitörstande systrar och bröder i Tunisien. Ett projekt i socialdemokratins internationella arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.

I ett samtal med några ungdomar utvecklade de hur de känner sig som små barn som tar de första trevande stegen för att bygga demokratin. Den absolut viktigaste frågan handlar om att skapa en konstitution som säkrar demokratin och många är oroliga att det största partiet, det konservativa muslimska Enadha, vill införa Sharialagar.

Men det finns en försiktig optimism och en enorm längtan efter demokrati hos dessa välutbildade ungdomar. Ungefär 80 procent av befolkningen under 35 år har en högskoleutbildning och det ger landet en enorm potential att utveckla en fungerande infrastruktur, näringsliv och på så sätt en bättre ekonomi.

Det socialdemokratiska partiet Ettakatol ska tillsammans med Enadha och CFR förhandla fram en demokratisk konstitution som förhoppningsvis ska beslutas i november.

Det är lätt att vi har våra föreställningar om ett land innan vi mött det. Tunisien är så mycket modernare och så mycket mer välorganiserat än vad man kanske tänker. Men det finns stora skillnader. I de stora städerna i norr, efter Medelhavets kust är det självklart att utbilda sig, att utveckla ett modernt samhälle i samverkan med andra länder och kulturer.

I söder, ute på landsbygden slutar man skolan när man är 13 år. Kvinnor vet inte att det är emot lagen att en man slår sin hustru. De medlemmar i Ettakatol vi träffar säger – ni har haft demokrati i över 100 år och vi har just börjat. Det är en lång väg att gå.

Jag slås av hur viktigt det är med varje individs engagemang för rätten att få uttrycka sin mening och respekten för andra människors åsikter. Jag inser också hur viktigt det är att vi bygger demokrati tillsammans varje dag. Demokrati är inte självklart, varken i Tunisien eller i Sverige.

Medan extremhögern breder ut sig i delar av Europa fick jag dela med mig av hur vi jobbar internt med demokrati inom våra s-föreningar, hur vi jobbar med partipolitiskt arbete och hur viktigt det är med transparans både i samhället och inom partier. Samtidigt lärde jag att vi behöver mobilisera för demokrati varje dag. Att möta en annan kultur och ett annat land är alltid ett ömsesidigt lärande.