Det svenska skogsbruket debatteras dagligen. Det är positivt så länge det sker nyanserat. Skogs- och träprodukter är landets största enskilda exportkälla och därför är det stora intresset inte oväntat.

Men skogen är mycket mer än trä. De allra flesta värdesätter rekreationsvärdet särskilt högt. Det må vara svampplockning eller bara vistelse i skogen. Vi har ju alla rätt att vistas och röra oss fritt i naturen inom den sedvanliga allemansrätten.

Men det är ju så att skogen ägs av någon som därmed också har rätt att bruka den. Men det innebär inte att man fritt kan göra vad man vill med skogen. Riksdagen har antagit lagar som ganska detaljerat reglerar hur skog ska skötas. Där fastslås bland annat ett produktionsmål och ett naturvårdsmål och att de båda målen är jämställda.

I debatten finns de som anser att ”skogsbolagen gör som de vill” utan hänsyn till vare sig naturvårdsmål eller allmänhetens intressen. Man bör komma ihåg att bolagen äger cirka en fjärdedel, staten en fjärdedel och enskilda personer den återstående hälften.

Alla dessa ägarkategorier avsätter frivilligt fem procent av arealen för naturvård utan kostnad för samhället i övrigt. De små skogsägarna gör det genom att avsätta ”öar” i produktionsskogsbruket medan större sammanhängande ytor föreslås och bestäms av skogsstyrelsen och köps in för ändamålet.

Det är inte som ibland framhålls att Sverige och Finland är i strykklass när det gäller naturvårdsavsättningar. Inga andra länders skogsägare har frivilligt avsatt fem procent av sin areal. Det nämner inte naturvårdsorganisationerna. Att synen förändrats under åren tänker vi inte på, vi ser bara ögonblicksbilder av läget.

Under 1800-talet användes mängder av skog i form av kol i järnframställningen. De södra landskapen var helt skoglösa upp i höjd med Bergslagen. I de västliga landskapen avverkades skogen och det anlades beten som resulterade i ljunghedar, en naturtyp som naturvårdsorganisationerna också önskar tillbaka. Genom en målmedveten skogsodling blev det så småningom skog.

I dag kallar många det för gammelskog. I själva verket är den bara 100–150 år gammal i bästa fall. Talet om gammal och uråldrig skog är en myt som upphöjts till sanning av självutnämnda naturvårdare. Det bortses ofta från att skog inte är något statiskt som inte skulle förändras om skogen skulle lämnas orörd. Gammal skog dör, torkar och ruttnar ner och blir sannerligen inte någon trevlig skog att vistas i.

En väl skött skog ger däremot virke och hålls så att det finns träd i olika åldrar. Det finns ganska mycket forskning kring skogen och dess ekologi. Just nu pågår en diskussion om trakthyggesbruk (kalhuggning) eller plockhuggning som kallas blädning. Erfarenheten tyder på att blädningen i vissa fall är svår att få att fungera som man hoppas, ett olikåldrigt bestånd som aldrig avverkas helt. Vi bortser från att allt det vi kallar natur är påverkat av människan.

Låt skogsbruket och skogliga myndigheter sköta skogen och forska under ansvar på det sätt som skett sedan lång tid tillbaka. Då får vi skog både för produktion och rekreation och artrikedomen säkras.