Skyddsjakt på skadade eller ”farliga” djur är nödvändig, men denna jakttyp får inte slå över till förföljelse av en art. Särkilt när människan själv skapat förutsättningar för exempelvis fågelarter att bo i stan. Människans okunskap om arters beteenden och bristande förmåga i sitt förhållande med djur och natur är en grund till rädsla och aggression.

Ett fall från sommaren i Örebro ger eftertankar. En av Örebro kommun anlitad skyddsjägare fick uppdraget att avliva en vingskadad fiskmås. Eller enligt annan uppgift att döda måsar på grund av sanitär olägenhet utifrån någon persons sömnsvårigheter.

Man riggar upp en specialfälla på Ekersgatan på ett lågt tak och får en svärm av måsar från hela stadsdelen till sig utifrån någon lockande föda. Samtidigt pågår servering på ett par restauranger i närheten och hyresgäster reagerar. Man får till svar att det handlar om sanitär olägenhet på grund av måsarnas läten. Med andra ord två versioner.

En boende hade iklätt sig rollen som assisterande skyddsjägare tillsammans med den officiellt utsände. Detta bekräftar den för kommunen ansvarige för skyddsjakt inom kommunen. Uppenbarligen en åtgärd som gick fel och betraktades av ilskna och undrande boende. Man borde nog använt en håv för att fånga en vingskadad mås och inte rustat för massfångst.

Sanitär olägenhet på grund av fåglars leverne måste vägas mot biltrafikens utsläpp, lösspringande katter, rastande hundar, varutransporter på gårdarna, sophämtningar och så vidare. Måsarna har funnits i många år och är så att säga ortsvanliga enligt juridikspråk.

Till saken hör att några av oss boende på granngårdarna har följt måsarna ett par månader. Äggläggningen på en skorsten fick göras om. Tre sent kläckta ungar utfodrades med vatten samt anpassade givor med foder utifrån den svala väderleken. Detta för att hålla dem på plats i ett hörn på en av gårdarna. Sedan blev det bara en unge kvar. Gårdens bilar och katter hade gjort sitt.

De vuxna fiskmåsarna har som alla fåglar gjort dykningar mot oss människor men dessa måsar har aldrig ”bombat”. Måsarnas beteende uppfattas av somliga som farliga angrepp men några klor har de ju inte och flyger aldrig rakt på som exempelvis en uggla gör för att försvara sina ungar.

Rapporter om detta får jag som fågelkännare och säkert skyddsjägarna också. Men vi måste förstå att vi har skapat miljöerna i våra städer med god tillgång av föda för exempelvis fiskmås, ringduva och grågås och att de försvarar sin avkomma. Även hare, igelkott och rådjur gynnas av stadslandskapet. Det där med ”djur och odjur” eller ”gräs och ogräs” är människans begrepp, inte naturens.

Vår samlade gård med flera hyresvärdar och många hyresgäster innehåller annars en mångfald av gamla kulturväxter och fåglar. Den svartvita flugsnapparen häckar för första gången på länge och till och med rödstjärten har slagit sig ner fastän kråkan inte bor långt borta. Fågelmatningen vintertid ger extra liv liksom de bärande träden. Detta kanske för att några av oss människor bryr oss om livet på gårdarna och ger dem mångfald.

Nu har vår mås förlorat sin ena förälder, avlivad som vingskadad eller stolt förälder, det får vi aldrig med säkerhet reda på. Sanningen anpassas till omständigheterna. Nu är flera hyresgäster engagerade att skydda måsungen och ge den ett par fiskbitar då och då utan att dra hit ett moln av måskompisar.

Det relativa problemet med många fiskmåsar i vår sjönära stad måste tacklas förebyggande och långsiktigt. Skorstenar och andra ställen kan göras mer ovänliga att bo på. Äggpickning kan också vara aktuell. Men arten fiskmås måste accepteras med en balanserad stam genom en riktig förvaltning utan att riskera djurplågeri för ungarna som vid den märkliga skyddsjakten härom dagen ...