Jag har varit sjuksköterska i sex år. En stolt sjuksköterska. Stolt över de mirakel jag bevittnar och får vara delaktig i varje dag och över den fantastiska kunskap som varje dag räddar, lindrar och skänker tröst till människor.

Mötet med människor, dessa små ögonblick av att vara riktigt nära någon när det verkligen behövs, är det mest fantastiska man kan uppleva.

Jag visste mycket väl att det här yrket inte skulle göra mig rik eller erbjuda stora karriärmöjligheter. Det är inte därför någon väljer att bli sjuksköterska. Jag visste också att yrket innebar hårt fysiskt arbete med mycket psykologiska påfrestningar.

Det jag däremot inte var förberedd på var rollen som djävulens advokat.

Jag ansvarar som sjuksköterska för nio svårt sjuka patienter som lider av svårare infektioner. Nio patienter som potentiellt kan akut försämras och kräva intensivvård. Patienterna behöver omvårdnad, medicin, provtagning, mat, intravenös behandling, smärtlindring och framför allt närhet. Mitt arbete är också att dokumentera det som sker kring patienten och även i god tid planera hur och när patienten ska kunna lämna avdelningen.

Det är ett spännande arbete, adrenalinfyllt, stressbetonat, fantastiskt. En utmaning. Men var går skillnaden mellan utmaning och galenskap? Arbetsbelastningen på avdelningen har successivt höjts under de sex år jag varit här. Multisjuka patienter och mer avancerad, högteknologisk medicinsk vård har höjt kraven på mig och min arbetsinsats. Det har däremot inte bemanningen på avdelningen.

Det här brevet vänder sig till dig som bestämmer.

Du har satt mig i en vidrig position.

Hur skulle du göra?

Klockan är 14.00 och jag har varken fikat eller ätit lunch. Ska jag se in i Greta Karlssons ögon förvridna av smärta och säga att du får vänta med smärtlindring i 30 minuter för nu ska jag äta. Eller säga till en närstående: ”din man får ligga i avföring i 30 minuter till, för jag hinner inte hjälpa er nu”.

Eller vad säger jag till familjen till en döende patienten som frågar varför inte deras mor har blivit vänd i sin säng på fem timmar?

”Tyvärr jag hinner inte! Jag hinner verkligen inte!”

Jag tror vi får göra om sjuksköterskeprogrammet och lägga in en extra kurs:

”Ställd i mot väggen? Att försvara sig verbalt i svåra situationer” 15 poäng.

Löneuppror i all ära! Självklart är vi värda en bättre lön. Men jag vill slå ett slag för arbetssituationen. För den är galen.

För så här ser verkligheten ut. Det är jag som får stå till svars för era beslut.

Det är jag som får se in i ögonen på patienten som lider av smärta, som får sänka min blick och skämmas när Bertil Perssons dotter skäller ut mig för att hennes far har legat i avföring i flera timmar. Det är jag som varje dag går hem från mitt arbete med känslan av att inte räcka till, känslan av att det arbete jag gjorde i dag var inte bra och att jag ville göra så mycket mer.

Varför har det blivit mitt jobb att försvara era beslut?

Maria Åkesson
Sjuksköterska, USÖ
Örebro